Det första spadtaget till porten av vårt levande, vackra och spännande Industrilandskap togs i augusti 1992. Drygt två år senare stod Louis de Geer och dess magiska hall och innehåll klart. Det hade då gått åtta år från att den sista pappersmaskinen tystnade och den sista lastbilen rullade ut genom Holmentornet. Det var just på Kvarnholmen den första industriproduktionen tog fart och mynnade ut i Holmens Bruk.
25 år senare har den skapat minnen och upplevelser för generationer.
Både här och långt, långt utanför vår kommuns gränser.
Jag satt och pratade med Henrik Marmén, konstnärlig ledare för Symfoniorkestern, om känslan i stora salongen, som har plats för 1 300 åskådare och är nedsänkt i den tidigare pappersmassahallen. Henrik spelar mer sällan på flygeln i dag, men kan ta chansen då och då på jobbet.
– När alla andra har gått hem, säger han snabbt och ler.
Där, från scenen, blir det en annan värld och andra toner.
– Det är en fantastisk och speciell miljö med den blå färgtonen, som genomsyrar hela salen och takfönstren, som släpper in ljuset. Du känner genast, så fort du tar några ackord på flygeln, hur klangen lyfter och fyller hela rummet. Det är bra akustik.
Den blå salongen reser sig från vattnet ända upp till stjärnhimlens blixtrande kupol, stod det i programmet den första kvällen torsdagen den 13 oktober 1994.
Henrik Marmén låter tankarna sväva iväg.
– Varje dag jag går till jobbet och ser Louis de Geer kommer orden och känslorna "det måste vara Sveriges finaste konserthus och det är min arbetsplats..." Det är den omedelbara glädjen jag känner. Det känns också speciellt att jobba i en stad där man valde att göra en sån satsning som det här bygget var. Det kan inte ha varit okontroversiellt, när det gjordes, säger Henrik.
Symfoniorkestern lämnade ett trångbott och slitet Hörsalen, där man varit i 80 år och landade i framtiden i Louis de Geer. Symfoniorkestern hade knappast varit där man är i dag utan flytten ett kvarter bort. De framförde i torsdags kväll, precis som de gjorde den allra första kvällen, Sergej Rachmaninovs ”Rapsodi över ett tema av Paganini”.
1994 var det med dirigenten Jun´ichi Hirokami och solisten Peter Jablonski.
2019 var det med dirigenten Leif Segerstam och solisten Anna Fedorova, som gästade Norrköping för första gången.
Louis de Geer har sett svenska stjärnor och världsartister komma, underhålla och lämna till stående ovationer genom åren. Salongen har fått sällskap av två mindre arenor på området i Flygeln och Värmekyrkan. Det har blivit ett centrum för upplevelser, som sträcker sig längre än till bara musik. Konferenser, föreläsningar, teater, galor, kongresser, utställningar och kalas är en del av områdets vardag.
Hanna Lindblad och Tommy Körberg ska under lördagskvällen bjuda på en musikalisk resa med några återblickar av åren som passerat revy.
En och annan låt från artister som varit här lär säkert finnas med också.
Jubileumshelgen avslutas på söndagen med, precis som invigningshelgen, med ett öppet hus, där man visar upp stora delar av huset man inte har möjlighet att se i vardagen. Intresset var rekordstort 1994. Köerna ringlade långa redan vid lunchtid, hela vägen till Kvarngatan, och över 14 000 personer kom för att titta på byggnaden, som 25 år senare blivit en del av Norrköping och upplevelser för generationer.