Norrköping upplevde sin längsta natt på många år, när blixt och dunder svepte in över vår stad och skapade en lika mäktig som otäck kuliss av ljus och ljud få av oss upplevt tidigare här hemma. Blixten slog ner i vårt stolta skyddshelgon Gull-Olle på Rådhusets torn, slog ut strömmen för 10 000-tals invånare och tände eld på Norrköpings vackra teaterhus.
Vårt eget Notre Dame, som en vänlig själ uttryckte det under dagen.
Det kan absolut finnas en viss sanning i just det symboliska värdet för Norrköping, men jag låter det stanna där och tänker inte dra några fler paralleller med den över 850 år (!) gamla katedralen i Paris. Storbranden, som bröt ut den 15 april i våras, var så mycket mer omfattande, där såväl katedralens spira och tak kollapsade under kvällen och sände chockvågor genom en hel värld.
Här, i Norrköping, kom Stora Teatern från 1908 undan den värsta katastrofen och branden kunde begränsas till taket. De första rapporterna under den tidiga morgonen var så mycket värre, där teaterchefen Nils Poletti satte ord på vad många av oss trodde och kände direkt.
"I min grandiosa fantasi stod hela teatern i lågor..."
Stora Teatern var – i mina tidiga och unga år – både min lekplats och fritidsgård. Jag gick visserligen, som av en händelse på väg till Vilbergsmarken, förbi mitt "vardagslekis" i Vilbergen (den heter numera Galaxen) häromdagen. Det var säkert bra och trevligt, men teatern var allt. Jag hängde där med farfar Göte, som var scenmästare och farmor Bibbi, som var teatervärdinna och satt i växeln. Det är mycket minnen, som skapats i den mästerliga byggnaden. Ett sånt tidigt förhållande går aldrig ur kropp och känsla.
Devisen, som är skriven av Esaias Tegnér, på fasaden över entrén mot Teatertorget ramar in allt.
"Förkunna seklers sorg.”
”Förkunna seklers glädje.”
Ingen annan byggnad eller arena i Norrköping har haft en sån betydande del av mitt liv som just den. Jag växte upp med historier från förr, smög i kulisserna, träffade teaterns stjärnor och lekte skådespelare i smyg, men jag drömde aldrig om en plats i någon ensemble eller huvudroll. Jag trivdes, precis som min farfar, lite vid sidan av och bar möbler, kartonger och lite flaskor i stället.
Med lite tur fick jag också spika ihop lite dekor för någon undanskymd plats på scenen.
Det är en kärlek till ett liv jag snuddade vid, men aldrig hamnade i.
Jag har alltid fascinerats av teaterhus. Det spelar ingen roll om vi är i Kinna (tre mil utanför Borås), Gävle, Köpenhamn, London, Dresden eller Helsingfors. Det är något med väggarna. Det fanns en gång i tiden en liten butik, som hette – om jag minns rätt – Pierrot. Den låg på andra våningen i ett hus på Köbmagergade i Köpenhamn. De sålde en massa rekvisita för teater. Det var masker, peruker, kläder och – vilket var mitt mål varje gång – byggnadsmodeller i papp av världsberömda teatrar.
Min farfar och jag kunde ägna timmar åt att sätta ihop klassiska Old Vic i London, La Scala i Milano eller Det Kongelige Teater i Köpenhamn.
Stora Teatern vid Teatertorget i Norrköping blev aldrig en pappmodell. Den fanns inte, men nog platsar den onekligen i det sällskapet av vackra, fängslande och spännande byggnader. Tack och lov kan vi fortfarande åka förbi, stanna och bara låta oss förföras av ett ögonblick teaterhus, som hann skrämma oss rejält en morgon i augusti.
Det är också en form av skådespel med ett lyckligt slut.