Vanligtvis får man sällan tid att ägna tankemöda åt annat än det som man har för händerna precis för stunden. När det ena praktiska bekymret – val och budgetkriser t.ex. – avlöser det andra kan det vara svårt att lyfta blicken. Vid nyår får vi dock möjlighet att göra just det. När vi gör bokslut och avger nyårslöften så tittar vi både framåt och bakåt.
Till kategorin bokslut hör den så kallade nyordslistan som publiceras varje år av Språkrådet. Syftet med nyordslistan är att fånga upp språkliga trender under året som har gått genom att lista ord som har uppstått eller ökat i användning.
Nyordslistan är ganska rolig läsning och ger upphov till lika många igenkännande leenden som förbryllade axelryckningar. Ordet ”mobilzombie” kräver exempelvis knappast en förklaring och finner genast sin motsvarighet i verkligheten.”Selfiepinne”, ”spoilervarning” och ”fotobomba” hör kanske också till de mer igenkännbara orden. Man kan dock fråga sig hur ofta under 2014 som ”usie” (selfie tillsammans med en kändis) har använts.
Men nyorden skvallrar nog inte bara om rent språkliga trender. De kan kanske också säga något om samhällsutvecklingen i stort.
Om man läser nyordslistan med sådana ögon slås man att många av årets ord har beröringspunkter. Till exempel: ”Cisperson” är motsatsen till transperson, dvs. en person vars biologiska, juridiska och sociala kön sammanfaller.”Icke-binär” beskriver å sin sida en person som inte passar in i tvåkönsnormen. Att vara ”rasifierad” är att tillskrivas en rastillhörighet annan än den normerande, i klartext att vara färgad. Det sistnämnda ordet härstammar från postkoloniala så kallade ”vithetsstudier”. Även ordet ”en”, som könsneutral ersättning för det personliga pronomenet man, finns på listan.
Det är inte en produkt av en överkänslig fantasi att konstatera att dessa ord, och ytterligare ett knippe på nyordslistan, har sin hemortsrätt i radikal akademisk nyvänster. Eftersom det inte finns någon anledning att betvivla att listan faktiskt avspeglar verkligheten kan man konstatera att denna nyvänsters syn på världen stadigt vinner mark. Men det har påpekats av många att nyvänsterns ideologi inte alls är oproblematisk. Också stora delar av den traditionella vänstern, t.ex. Aftonbladets Åsa Linderborg, vänder sig som vad man kallar ”identitetspolitik”, med vilket man menar att det är viktigare vem som säger något än vad som sägs.
I detta kan man naturligtvis inte annat än instämma. Risken är att lovvärda strävanden efter att motverka orättvisor och okunskap slår över i en besatthet av identitetsmarkörer: kön, sexualitet och ”ras” (för att använda ett av nyvänstern själva återuppväckt begrepp). Det blir besvärligt att bygga ett gemensamt samhälle när skillnader snarare än likheter betonas.
Att orden används är i sig såklart inte problemet. Men deras ökade användning varslar i värsta fall om ett 2014, och ett 2015, där vi människor glider längre ifrån varandra och förstår mindre av varandra.