Förra veckans Uppdrag granskning om det växande extremvänstervåldet, som ledarsidan behandlade i fredags, har rört upp reaktioner i alla politiska läger. Samma dag som programmet sändes skrev kvinnliga Ung vänster-medlemmar, bland dem flera distriktsstyrelseledamöter, en debattartikel på Nyheter24.se där man förklarade att ”Revolutionära fronten och AFA är våra kamrater” och att ”antifascistiskt självförsvar” är en nödvändighet.
Hedervärt nog har debattörerna fått mothugg. Flamman, av alla, skriver på ledarplats att Sverige av år 2014 är ett land som ska med lag byggas. Det är en rakryggad reaktion. Även Jonas Sjöstedt tar naturligtvis avstånd från de obehagliga tendenserna i det egna ungdomsförbundet. Efter förra veckans partiledardebatt klargjorde han att den som sysslar med politiskt våld inte hör hemma i Vänsterpartiet.
Det finns ingen anledning att betvivla Sjöstedts uppriktighet på den punkten, men det är besvärande att klargörandet behövs. Det är svårt att tänka sig något annat parti utöver Sverigedemokraterna där partiledaren överhuvudtaget skulle få frågan. Men så är det också ett faktum att inget parti utom SD har ett så problematiskt förflutet som vänstern.
Nog är det så att det framför allt är vad som görs och sägs idag som är det väsentliga i politiken. Man kan dock inte bortse från att partis historia spelar roll. Där hade de som angrep Moderaternas försök att skriva om sin egen historia för ett par sedan, till exempel Vänsterpartiet, delvis rätt. Problemet var att de inte såg bjälken i sitt eget öga. Sjöstedt och kompani är säkert trötta på att höra tjat om kommunism, men det gör inte tjatet mindre relevant. Vänsterpartiet har aldrig entydigt och klart tagit avstånd från sin historia som ett parti som fram till för tjugofem år sedan mer eller mindre uttryckligt accepterade diktatur.
Vad mera är, denna historia lever fortfarande. Vänsterpartiet har fortfarande sitt kansli i fastigheten på Kungsgatan 84 i Stockholm som köptes med pengar från det sovjetiska kommunistpartiet på 30-talet. Liksom man fortfarande äger den idylliska kursgården i Syninge i Norrtälje, som köptes med pengar som hade kanaliserats från DDR och Sovjet, bland annat via den så kallade Rumänska fackföreningsfonden. Kommunismens spöke vilar förresten över kursgården i Syninge på mer än ett sätt: Den till partiet knutna förening som äger gården heter alltjämt ”Vpk:s kursgård i Syninge”.
Det sagda får inte missförstås. Det överväldigande flertalet av vänsterpartister är utan tvekan demokrater. Men kanske är det ingen slump att partiet för en ständig kamp för att hålla rent mot besvärande ytterlighetsrörelser? Ett partis förhållande till sin egen historia skickar tysta men kraftiga signaler, i Vänsterpartiets fall till de unga aktivister som går med i ungdomförbundet för att föra antifascistisk kamp.
Vänsterpartiet är inte ett parti bland andra. Om Jonas Sjöstedt ska kunna ta plats i regeringen finns det fortfarande frågetecken att räta ut.