Enligt honom själv lockades han av de hemliga kontakterna och hoppades på ett journalistiskt scoop, var ung och naiv helt enkelt.
Så långt stämmer förmodligen historien, men det är allvarligt nog i sig att Guillou till exempel skrev en promemoria till det sovjetiska spionaget om svensk socialdemokrati under Olof Palmes ledning. Förre statsministern Ingvar Carlsson med flera kräver på goda grunder ett offentliggörande av promemorian.
Därefter tar spekulationerna vid, men en sak har påvisats många gånger: Spioner är vanelögnare ? vilket ju också är deras jobb! När komprometterande information dyker upp, finns det nästan alltid ytterligare uppgifter som aldrig framkommer.
Utifrån det kända materialet kan vi dra några slutsatser. Den första är att Guillous påstående om ung naivitet inte stämmer mer än på sin höjd delvis. I så fall hade kontakterna snart avbrutits, men Guillou jobbade vidare som betald informatör till åtminstone 1972.
När man ska bedöma Guillou, måste vi betänka att han på många sätt är en lysande journalist. Hans relativt öppenhjärtiga erkännande i Expressen ska ses i detta ljus.
Att neka lönar sig dåligt och kan dessutom göra att journalister gräver än mer i historien. Hellre då erkänna, vara lagom ångerfull och bagatellisera det hela (?en liten, rolig historia?). Han går emellertid ett steg längre och presenterar plausibla analyser av sitt eget agerande ? men väl att märke utan att dra några konsekvenser.
Guillou antar själv att han var ?påläggskalv? åt KGB, vilket är en helt korrekt analys av KGB:s arbetssätt. KGB sökte ständigt rekryter och informatörer, inte minst bland spänningssökande ungdomar. Att dessa personer ofta inte kunde bidra med något spionage av verkligt intresse för Sovjetunionen, var mindre intressant än att KGB byggde upp ett kontaktnät av ?sovande? agenter. Dessa kunde aktiveras vid behov, eller så kunde komprometterande uppgifter utnyttjas vid senare tillfälle.
Att friköpa sin själ efter att ha sålt den till djävulen är inte lätt och under hela hans karriär måste KGB-tiden ha varit en mörk påminnelse för Guillou. Inte någon bagatellartad episod, utan ett verkligt hot. Han hade med största sannolikt begått brott och riskerade dessutom att bli stämplad som landsförrädare.
Det är inte säkert att KGB någonsin utövade påtryckningar mot Guillou, däremot bör kontakterna varit ett hinder i hans journalistiska yrkesutövning. En kritisk granskning av Sovjetunionens förehavanden var helt enkelt omöjligt med tanke på de uppgifter KGB hade om honom själv.
Det är möjligt, kanske troligt, men inte självklart att kontakterna upphörde 1972. Guillou förklarar utvecklingen på grund av att han höll på att nysta upp IB-affären. En relation mellan honom och KGB skulle under sådan omständigheter vara farlig för båda. Ett plausibelt, men också märkvärdigt antagande. Varför vill Guillou i detalj förklara sitt agerande i just det fallet?
Kanske därför att det finns en mörk sanning att dölja. Den tidigare IB-agenten Gunnar Ekberg spekulerar i huruvida hela IB-affären i själva verket var ett sovjetiskt beställningsjobb. Genom att låta svenska journalister avslöja IB riskerade Sovjetunionen inte något för egen del, samtidigt som svensk underrättelsetjänst skulle skadas allvarligt.
Vad som talar emot tesen är förstås att Guillou inte var ensam om avslöjandet, utan samarbetade med Peter Bratt. Men frågan duger att ställa, liksom många andra frågor. Varför gick Guillou aldrig till Säpo, varför har han aldrig avslöjat något själv tidigare, varför försöker han bagatellisera allt bortom rimlighetens gräns?
En sak går dock att fastslå: Även om Guillou aldrig var någon storspion, gick han ändock den sovjetiska diktaturens ärende. Guillou har alltså agerat både landsförrädare och antidemokrat.