Det går ganska bra för Feministiskt initiativ i opinionsmätningarna. I den senaste Sifomätningen inför riksdagsvalet får partiet stöd av 1,3 procent av väljarna. Ännu muntrare för Gudrun Schyman är den senaste Sifomätningen inför Europaparlamentsvalet från början av maj, där Fi skrapar ihop 3,2 procent.
Det finns heller ingen brist på kändisar som går ut och förklarar sitt stöd för Fi. Särskilt hos musiker, till exempel Benny Andersson och Robyn, verkar partiet slå an en sträng, om uttrycket tillåts. Kort sagt är Fi just nu ganska inne.
Inte så konstigt kanske, med tanke på hur väl partiets blandning av feminism, antirasism och kapitalismkritik, som binds samman av tanken på intersektionalitet (vilket helt enkelt betyder att olika typer av förtryck samverkar med varandra och därför inte kan skiljas åt) ligger i tiden.
Det råder visserligen ingen brist på goda skäl att ifrågasätta redan denna grundläggande uppsättning av trossatser. Ingen vettig människa kan vara för rasism eller könsförtryck, men den typ av postmodernt snömos som Fi:s analyser springer ur, med sina ”vithetsstudier”, tal om ”rasifiering” och kritik mot heterosexualitet, är emellertid i högsta grad grumliga vatten. Att ett parti som är för att med lagtvång kvotera snart sagt hela samhället har den mest könsmässigt skeva partistyrelsen (en av femton är man) av alla registrerade partier får väl anses höra till samma kategori av dumheter.
Men som sagt, mycket av detta appellerar sannolikt till partiets urbant vänsterliberala anhängare. Som debattören Rebecca Weidmo Uvell klargjorde på SVT Debatt i slutet av april (28/4) finns det dock en hel del i partiprogrammet som kan vara lite svårare att svälja för de flesta.
Fi vill avskaffa det militära försvaret. Man vill också införa fri invandring (samma förslag fick Centerpartiets programförslag att dömas ut som utopiskt och nyliberalt) och omdana samhället så att ingen ska ha mer än 15 minuters färdväg till samhällsservice. Huruvida detta ska realiseras med hjälp av statliga matvarubutiker framgår inte, men klart är i alla fall att partiet vill se en utbyggnad av offentlig sektor som saknar motstycke. Gratis kollektivtrafik, offentliga ”servicehus” och kommunalt drivna företag som ska konkurrera ut det privata näringslivet genom att inte behöva drivas med vinst (!) är bara ett axplock. Än mer obehagligt är förslaget att omskola män så att de ändrar sina konsumtionsmönster. Och så vidare, och så vidare.
Det kan för all del inte uteslutas att de som tänker rösta på Fi står bakom precis denna politik. Kommunistiska partiet, eller KPML(r) som deras färgstarka förkortning fortfarande lyder, ställer trots allt inte upp i riksdagsvalet, och någonstans måste statstrogna socialisterna ta vägen. Men det verkar kanske mer sannolikt att de flesta av Fi:s väljare inte alls är införstådda med den politik som partiet tänker driva.
Gudrun Schyman vill få oss att tro att hon har framtidens idéer. I så fall må vi bäva.