I alla väderstreck och politiska läger tycks man ense. Olof Palmes ande är tillbaka i svensk utrikespolitik. Låt vara att vissa beklagar det bittert, medan andra suckar lyckligt. I förra veckan fick utrikesminister Margot Wallströms planerade tal om det bedrövliga människorättsläget i Saudiarabien landet att kalla hem sin Stockholmsambassadör och säga upp (eller avstå från att förlänga) sitt handelsavtal med Sverige. Detta har nu utlöst en kollektiv déjà vu från de decennier när Sverige gjorde anspråk på epitetet ”moralisk stormakt”.
Palmereferenserna har duggat tätt. I Expressen skriver Lars Lindström om hur det på 60- och 70-talen bara var ”direktörer och moderater” som ville handla med diktaturer. På andra sidan, bland de rättfärdige, stod enligt skribenten Olof Palme. På Dagens Nyheters ledarsida avbildas Olof Palme sittande på ett moln, sufflerande Stefan Löfven med det riktiga uttrycket för att benämna regimen i Saudiarabien: ”diktaturens kreatur”. Siewert Öholm, som skriver i Världen Idag, ondgör sig å andra sidan över att Margot Wallström isolerar Sverige genom att gå i Palmes extrema fotspår.
Brytningen med Saudiarabien var sannolikt delvis en olyckshändelse. Regeringen hade nog inte räknat med att reaktionen skulle bli så kraftig som den blev, trots att man gör sitt bästa för att få det hela att framstå som ett moraliskt vägval. Inte desto mindre är det modigt och rätt av Sverige att markera mot den saudiska diktaturen. Det är principfast och hedervärt, om än kanske en smula dristigt. Det har emellertid inte ett dugg med Olof Palme att skaffa.
Alla de som tror att Sverige har återvänt till 70-talets utrikespolitik, oavsett vad de tycker om det, har fel. Dessutom gruvligt fel. Det var nämligen ingen mindre än Olof Palme själv som, genom träget politiskt arbete, grundlade det militärindustriella samarbetet mellan Sverige och Saudiarabien en gång på 80-talet. Militär teknologi mot olja, i oljekrisens fotspår. Handelsavtal har sedan dess förnyats och bytts ut, men vårt lands samarbete med regimen i Riyadh är ett personligt arv från Palme.
Detta är ingen märklig detalj, utan visar på ett grundläggande fel i eftervärldens värdering av Sveriges statsminister 1969¬¬-76 och 82-86, och den tid som han verkade i. Den idolbild av honom som med jämna mellanrum poleras i den svenska offentligheten har ytterst lite med verkligheten att göra. Det är i stället en ideologisk önskedröm. Och om man önskar sig till ett Sverige som osjälviskt förde de små ländernas talan och vågade stå upp mot stormakterna har man – tyvärr – huvudet i det blå. 1970-talets Sverige var ett Sverige som vågade prata högt om Vietnam men av säkerhetspolitiskt egenintresse struntade i de länder som förtrycktes av en stormakt på andra sidan Östersjön.
Moralisk resning i utrikespolitiken, liksom för övrigt i politiken i stort, är man inte allt för bortskämd med. Mer av det vore välkommet. Men vi borde vara vuxna nog att kunna skilja rätt från fel här och nu utan att ständigt hänvisa till en lögn om det förflutna.