Poeten Athena Farrokzhads sommarprat i P1 för en vecka sedan kan tjäna som en påminnelse om hur extremvänstern trivialiseras. Farrokzhad spelade bland annat en tolkning av Ebba Gröns ”Beväpna er”, som innehåller textraderna ”jag hatar hela borgerligheten” samt ”de tål lite bly nackarna”. Inom parentes kan nämnas att ”Beväpna er” en av de allra bästa punklåtarna som har spelats in på svenska, men vad som berörde illa var att Farrokzhad gav sken av att hon faktiskt menade vad som sades. Inte så få uppfattade det som en konkret uppmaning till politiskt våld.
Inte för att man behöver Athena Farrokzhads sommarprogram för att inse den urskuldande attityden mot extremvänstern.
Häromdagen (24/7) skrev SvD:s ledarsida om hur politiskt engagerade regelmässigt hotas och misshandlas av den så kallade autonoma vänstern bara för att de råkar vara engagerade i något av de borgerliga partierna. En tjänsteman på riksdagen fick en batong i magen, bara för att han arbetade för Moderaterna.
För en studentpolitiker gillrades ett bakhåll i syfte att misshandla honom. Och så vidare.
Reaktionerna på detta blir allt som oftast axelryckningar, i led med den hårresande bedömning som en statlig utredning om extremism gjorde förra året, när den vägrade beteckna de autonoma som antidemokrater eftersom de varken tar avstånd ”från demokrati som politisk idé eller från demokratiska medborgerliga rättigheter för alla”. Det skulle alltså vara mer okej att spöa meningsmotståndare i demokratiska syften än eljest.
Problemet är bara det att det är antitesen till demokrati att ge någon spö för att denne har en annan åsikt. Det är detta som gör den extrema vänstern så synnerligen motbjudande.
Gatorna är ju nämligen fulla av slagskämpar, smågangstrar och missanpassade bråkstakar av olika slag. Nazister gör sig emellertid i allmänhet inga illusioner om varför de spöar folk; de gör det därför att tror på den starkes rätt.
Det är inte vackert men ändå någorlunda konsekvent.
Den extrema vänstern skiljer sig från dessa busar, och deras våldsdåd mot meningsmotståndare blir desto svårare att fördra, på grund av den falska självrättfärdigheten.
Man kan fråga sig hur de inte själva kan se motsägelsen.
Antagligen beror det på en rakt av felaktigt förståelse för vad demokrati innebär. Demokrati innebär inte att få sin vilja fram här och nu. Demokratin är i sitt väsen en metod för att lösa konflikter fredligt. Ett försök till svar på den uråldriga frågan hur man utan blodsutgjutelser hanterar det ofrånkomliga förhållandet att samhällsmedborgare har olika uppfattningar. Demokratin är inget mindre, men föga mer.
Den som har inställningen att demokratin ska vara en mirakelmetod för att skapa ett perfekt samhälle blir nog lätt desillusionerad när hon ser sig kring och finner att samhället alls inte är perfekt.
För det är det inte. Men att tro att detta är demokratins funktion, är att som ett barn sätta sig på tvären och kräva att saker ska göras på mitt sätt eller inget sätt.