Medborgare som inte ofta spelar Alfapet, och av det skälet regelbundet använder sig av Svenska akademiens ordlista, märker sannolikt endast av den vördnadsbjudande institutionen bakom nämnda ordlista en gång per år, nämligen i samband med offentliggörandet av Nobelpristagaren i litteratur. I torsdags utspelade sig den bekanta ceremonin på Börshuset i Stockholm, när den ständige sekreteraren Peter Englund tillkännagav mottagaren av 2014 års pris. Det blev den franske romanförfattaren Patrick Modiano.
Att Svenska akademien sällan träder fram ur det dunkel som omger den mer än en gång per år beror kanske till någon liten del på akademin själv. Grundad 1786 utvisar akademiens ledamotslängder 1800-talet och 1900-talet en syrerik blandning av skalder, kyrkomän, jurister (traditionellt på stol nummer 1) och akademiker; kort sagt alla som i sitt värv arbetar med det som enligt Gustav III:s stadgar är akademiens uppgift, nämligen att verka för språkets ”renhet, styrka och höghet”. Dessa har efter hand ersatts av en långt mer enhetlig uppsättning av författare och språkvetare, det vill säga kulturpersonligheter i trängre mening.
Men självfallet är inte Svenska akademiens relativa marginalisering i det svenska samhällslivet i första hand dess eget fel. Snarare är det en del av det större mönstret att kultur har blivit ett specialintresse, en hobby på jämställd fot med skidåkning eller badminton som man kan ägna sig åt om man har tid över.
Bland de som har förstått att kultur är en livsnödvändighet är läget dock inte stort bättre. Där reduceras kulturen allt som ofta till en gren av politiken; något som i sin helhet innesluts i frågan om hur det allmänna bör spendera skattemedel. Det är med grund i en sådan utblickspunkt som det över huvud taget framstår som rimligt med en ”kulturminister”. För sanningen är ju den att ”kultur” är mer än en livsnödvändighet, det är samhällets själva väv. Det är alltså inte kulturen som är en gren av politiken, utan tvärtom. Att utse en kulturminister är lite som om korna i lagården sinsemellan skulle välja en jordbruksminister.
Sverige har hur som helst nyligen fått en ny kulturminister, Alice Bah Kuhnke, som i sanning har gjort en lång resa sedan Disneydags i början på 90-talet. Hon är så nära vi gärna kan komma en opolitisk kulturminister; det uppges att hon skaffade partibok i Miljöpartiet att par dagar innan regeringsförklaringen. Bara detta gör att hon är ett av de nya statsråd som man mest uppriktigt kan lyckönska. Kommande utifrån politiken kan hon förhoppningsvis tillföra lite friskt blod, så samma sätt som en journalist eller ett justitieråd hade kunnat göra i Svenska akademien.
Många pannor har lagts i veck beträffande vad som måste göras för att återupprätta kulturen som kärl för demokratin. Ett bra första steg är en kulturminister som är så lite politiker som möjligt. Om sedan också Svenska akademin, och övriga etablissemang för vilka akademin kan tjäna som representant, kan lämna sina kloster så vore mycket vunnet.