Igår var landssorg utlyst i Nederländerna när kvarlevorna av de döda från det störtade malaysiska flygplanet MH17 flögs hem. 193 av de nästan 300 människor som dog när passagerarplanet förra onsdagen sköts ned över östra Ukraina, på väg från Amsterdam till Kuala Lumpur, var nederländska medborgare.
En vecka efter tragedin är det fortfarande oklart vilka de skyldiga var: Kiev skyller på ryskstödda separatister i öst, medan Moskva skyller på den ukrainska regeringen. Att reda ut denna härva får bli en sak för kommande veckor, även om det inte är att säga för mycket att det mesta talar för att det är de proryska miliserna som faktiskt ligger bakom, om än möjligen oavsiktligt. ”Folkrepubliken Donetsk” tillkännagav på Twitter häromveckan att de hade erövrat bandvagnsdrivna luftvärnssystem från den ukrainska armén.
Men hur det än må vara med den saken: När de döda flögs till Eindhoven igår kom också inbördeskriget i Ukraina på allvar till Europa. Det är en tidsprövad europeisk hållning att så långt möjligt låtsas, eller hoppas, att krig och konflikter inte angår oss. Skäligen ofta har denna reflex fått oss att reagera allt för sent och för försiktigt på nya hot. Kanske har denna tendens också förstärkts i en tid när den västeuropeiska självuppfattningen i så hög grad bygger på att vara en fredlig, demokratisk kontinent. Krig är något som händer någon annanstans, inte här. Nu händer dock kriget här.
Den europeiska hållningen gentemot Kreml, som oavsett skulden för nedskjutningen av MH17 håller nyckeln till nedtrappning i Ukraina, har alltsedan började i november förra året varit, måste man erkänna, försiktig. Varje försök att analysera varför har resulterat i ett knippe liknande slutsatser: beroende av rysk gas, handelsförbindelser med Ryssland, strukturella svagheter i EU:s utrikespolitiska samordning. Allt detta kan till viss del stämma, men till syvende og sidst har det handlat om att de upplevda skälen för att höja rösten inte har vägt över de upplevda skälen att inte göra det. Konflikten i Ukraina har, retoriken till trots, setts som en lokal angelägenhet.
Nu visar dock de tragiska dödsfallen på flight MH17 det som hela tiden borde ha varit tydligt: Inget europeiskt land kan förhålla sig likgiltigt till ett krig som pågår i Europa. Att det krävs EU-medborgares död för att insikten ska hamras hem är outsägligt tragiskt, både på grund av händelsen i sig, och på grund av vad det säger om vilken snäv syn vi fortfarande har på begreppet ”Europa”.
Samtidigt är skälen mot att höja rösten inte så tungt vägande som vi inbillar oss. Den ryska gasen står i dagsläget för cirka 30 procent av Europas energiförsörjning, men energi handlas på en öppen marknad. Om Ryssland stänger gaskranen innebär det inte att ljusen slocknar i väst. Den ekonomiska buckla som dyrare energi skulle tillfoga Europa är dessutom en västanfläkt mot den som skulle tillfogas det skuldtyngda och korrumperade Ryssland om den enda betydande källan till utländsk valuta, gasexporten, stryptes. Det är inte nödvändigtvis Ryssland som sitter med de starka korten i detta spel. När den insikten går hem i både Bryssel och Moskva kommer konflikten i Ukraina vara närmare en lösning.