Kommer 2015 att gå till historien som vår tids 1929? Kommer en ny stor börs-krasch åter att kasta världen i djup depression?
I går föll börsen i Shanghai än en gång som en sten. På några veckor har den backat med 30 procent. Det liknar oroväckande mycket börskraschen 1929.
Här i Europa är vi ännu upptagna med Grekland. Ett land som ligger både fysiskt och mentalt närmare och vars problem direkt eller indirekt är en handlingsfråga för EU.
Samtidigt är det som händer i Kina allvarligare än Greklands problem (vilket förstås är en klen tröst för alla nyfattiga greker). För svensk industri är det till exempel långt viktigare vad som händer i Mittens rike än på Hellas. Det räcker att vi begrundar Volvos öde. Kina är inte bara en av Volvo personvagnars viktigaste marknader, utan företaget ägs dessutom som bekant av kinesiska Geely.
Det finns både likheter och skillnader mellan USA 1929 och Kina 2015. Världen är mer globaliserad, vilket minskar risken för protektionism – en minst lika viktig faktor för 30-talsdepressionen som själva börskraschen. Fast många företag har investerat stort i Kina eller är beroende av kinesiska produkter. Vad skulle förresten hända om Peking krävde Washington på återbetalning av de stora amerikanska skulderna?
Frågorna är förstås relevanta om börsen i Shanghai fortsätter att falla. Många hoppas visserligen på att kurserna studsar tillbaka, andra menar att börsraset bara är uttryck för tillfälliga obalanser, till exempel en överhettad bostadsmarknad.
Kanske det, men spåren förskräcker. Många resonerade på samma sätt 1929 och det gjordes olika försök till stödköp i syfte att bromsa paniken. Den kinesiska staten är förstås en aktör med långt större möjligheter att verka än den amerikanska för snart 90 år sedan. Men de försök till statliga stödköp i stor skala som prövats har hittills misslyckats. Istället har Peking hemfallit till den tveksamma metoden att gång på gång stänga börsen när kurserna börjat falla.
I själva verket är statens problem en stor del av förklaringen till de ekonomiska svårigheterna. Många företag är skuldsatta upp över öronen, eftersom tillgången på billiga statliga investeringslån varit så god. Nu tvingas de sälja för att rädda något när paniken sprider sig – fast vad händer då med de lån som förfaller?
Kina utgör en märklig blandekonomi, där en relativt oreglerad kapitalism samsas med kommunistpartiets traditionella planhushållning. Den framgångsvåg Peking ridit på förefaller dock byggd på lösan grund. Det har gjorts enorma felinvesteringar, samtidigt som marknaden överhettats och regimen ignorerat varningar för att bubblan riskerar att brista. Inte bara kineserna riskerar att drabbas, utan hela världen.