Sverige har förvisso inte ett av världens bräckligare pensionssystem. Enligt det tyska försäkringsbolagets Allianz rankning har Sverige rent av Europa mest hållbara pensionssystem; såväl Spanien som Italien har anledning att vara avundsjuka, för att inte tala om Japan. I hela världen är det bara Australiens pensionssystem som är mer robust än Sveriges, enligt Allianz.
Det innebär naturligtvis inte att allt är guld och gröna skogar. Alla industriländer har att hantera de problem med pensionssystemens solvens som en åldrande befolkning innebär, även Sverige. Sedan 2010 har den så kallade pensionsbromsen, som automatiskt ser till att utbetalningarna ur pensionssystemet inte ska överstiga inbetalningarna, slagit till tre gånger.
Häromdagen (23/5) rapporterade SvD Näringsliv att allianspartierna och Socialdemokraterna förefaller vara överens i princip om att öka intäkterna till pensionssystemet genom tillskott från statskassan om elva miljarder årligen, om finansiering kan ordnas. Det är den ena vägen att gå. Den andra vägen är naturligtvis att höja pensionsåldern, vilket diskuteras nu och då. Det brukar emellertid inte vara märkbart mer populärt i Sverige än i Grekland eller Frankrike.
Vad som dock också förtjänar att lyftas fram är att det inte bara finns en lägsta pensionsålder att laborera med, utan också – i praktiken – en högsta pensionsålder. Efter 67 års ålder har man inte längre rätt att vara kvar i arbete. Kommer man överens med arbetsgivaren går det så klart bra, men det är idag mycket ovanligt.
Enligt en undersökning från pensionsbolaget AMF vill var tredje svensk fortsätta jobba efter 67 års ålder. I media har detta rapporteras som ett det finns ”svagt stöd” för en höjning av pensionsåldern, men en rimligare tolkning är den omvända. Det finns en förvånansvärd stark efterfrågan på att kunna jobba längre. Om en tredjedel av Sveriges befolkning fortsatte jobba till efter 70 års ålder skulle det innebära en inte oväsentligt lättnad för pensionssystemet.
Sådana idéer är dock svåra att lansera i Sverige. När Fredrik Reinfeldt härom året vågade andades om att det borde vara tillåtet (observera!) att fortsätta jobba till 70 blev reaktionerna bortom all proportion. Människor grät i tv och på bloggar om hur Moderaterna skulle tvinga dem att arbeta till döds. Kanske har detta att göra med den obestridliga svenska kärleken till enhetliga lösningar. ”Här i landet har vi kommit överens om att man får en guldklocka vid 65, det kan man inte hålla på och mixtra med bara så där. Hur skulle det se ut?”
Fast det kanske är lite av en karikatyr. Kanske finns det också andra skäl. Det finns förvisso många jobb där det räcker och blir över att jobba till 65. Den som står på fabriksgolvet som montör eller som gör tunga lyft i vården blir kanske inte glad av tanken på att jobba till 70. Men många tycker uppenbarligen att det låter kul. Lösningen tycks, som så ofta, vara flexibilitet.