I skrivande stånd pågår fortfarande samtalen om EU:s senaste stödpaket till Grekland. Kanske talar något mer för ett avtal än ett definitivt nej till Aten, fast i praktiken kan det gå åt vilket håll som helst.
Eller rättare sagt – det kan bara gå åt ett håll: krisen kommer att fortgå. För även om morgondagens rubriker skulle handla om jubel efter ett eventuellt genombrott i förhandlingarna, innebär det inte att Greklands problem på något sätt är över. Tvärtom talar mycket för nya underskott, nya lånesamtal och nya spekulationer om grekisk statsbankrutt.
Aten har begärt knappt 55 miljarder euro i stöd, men beräkningar tyder på att nationens verkliga behov är över 80 miljarder. Delvis kan detta direkt skrivas på ministären Tsipras vanskötsel. Innan Alexis Tsipras och hans vänsterparti Syriza (tillsammans med nationalistiska Oberoende greker) tog över var faktiskt Grekland på rätt väg, låt vara nätt och jämnt. Efter det har förhoppningarna sjunkit som en sten.
Så frågan är om det egentligen inte vore bättre att samtalen i Bryssel bryter samman.
”Ni vill alla att yxan skulle sitta i huvudet på mig, men ingen vågar hålla i skaftet” lär Gustav Vasa en gång ha sagt. Lite så är det nog i den belgiska huvudstaden – även om Tsipras knappast är någon statsbyggare som kung Gösta. I Tyskland och Nederländerna, liksom bland många av EU:s östliga medlemsstater har regeringar (och framför allt väljare) tröttnat på vad som uppfattas som endemisk grekisk misskötsel. Fast ingen vill ertappas med att hålla i skaftet. Ingen vill gå till historien som den vilken fick förhandlingarna att bryta samman.
Närmast kommer Finlands finansminister Alexander Stubb, som uttryckt stor motvilja mot att ge Grekland ytterligare nödlån. Därtill är Stubb och hans statsminister Juha Sipilä hårt pressade internt, av Sannfinländarna som kan misstänkas utlösa en regeringskris i händelse av att nya lån beviljas.
Ytterligare en aspekt av dramat är den säkerhetspolitiska. I Bryssel oroas man av att grekerna vänder sig mot Moskva om nödlånen uteblir. Det är en oro som bör tas på visst allvar, likaså att Grekland utnyttjar sin vetorätt i andra sammanhang inom EU.
Samtidigt ska hotet inte överskattas. Ryssland har nog av sina egna problem, men kan möjligen tänka sig att ge visst stöd om Grekland bryter samman efter en eventuell statsbankrutt. Däremot har tiden passerat då Kreml hade intresse (och möjlighet) att köpa upp grekiska skuldväxlar.
Kortsiktigt kommer alla att förlora på en grekisk statsbankrutt. Samtidigt talar lite för att nya nödlån skulle göra någon substantiell skillnad, åtminstone inte så länge Tsipras och Syriza styr Greklands öden. Risken finns att ytterligare lån bara leder till att det grekiska skuldberget (ytterst finansierat av europeiska skattebetalare) växer, utan att nationen för den skull förmår reformera sig ur sina ekonomiska svårigheter.