Det är så här krig börjar och faktiskt gjorde det för drygt hundra år sedan. Österrike-Ungern ställde oerhört hårda och förolämpande krav på Serbien, som den senare staten till sist visade sig oförmögen att helt gå till mötes. Världskriget var ett faktum.
Så illa lär det inte gå denna gång, men nog duger det att fundera över konsekvenserna av det räddningspaket mellan EU och Grekland som presenterades under gårdagen. Det är på en och samma gång mycket ambitiöst, synnerligen krävande och diplomatiskt nästan ogenomförbart. Grekland beviljas långsiktiga lån om upp till 86 miljarder euro, fast med mycket hårda motkrav. Grekland tvingas inte bara avsätta fasta statliga tillgångar i en ny fond, utan också godta en fiskal överrock i form av den så kallade trojkan som i viss mån får vetorätt mot bland annat ny lagstiftning.
Rent ekonomiskt är kraven begripliga, för att inte säga nödvändiga. Samtidigt innebär de faktiskt att Grekland i någon mening sätts i tvångsförvaltning. Vilket mandat har en suverän stats regering – grekisk eller inte – att ta sig rätten att sätta det egna landets självbestämmande ur spel? Dels innebär denna förvaltning att EU indirekt får, eller bör få, ett ansvar för denna stats inrikespolitiska utveckling. Är unionen stats- och regeringschefer beredda på detta?
Att ställa krav är dock en sak, en annan framställningen av samma krav. Diplomati syftar vanligtvis till att få maximalt gehör för sina önskemål, men med respekt för motståndarens och framför allt på ett sätt som inte förolämpar denna. I Bryssel får man nästan intrycket att EU:s (eller rättare sagt EMU:s) stats- och regeringschefer ställt den diplomatiska konsten på huvudet. Kraven på Grekland behövs för att garantera en fungerande reformpolitik, men framställningen tycks snarast syfta till att offentligt förnedra greker i allmänhet och premiärminister Alexis Tsipras i synnerhet. Det var talande när Finlands finansminister Alexander Stubb nästan skröt över att det nu ställdes högre krav på grekerna, än vad dessa redan avvisat i den famösa folkomröstningen härom veckan!
Stubb har i likhet med många andra anledning att markera seger inför de egna väljarna, men att offentligt basunera ut detta riskerar att få negativa konsekvenser i Aten. Det grekiska parlamentet ska fortfarande rösta om förslaget och eftersom ett stort antal ledamöter från det styrande partiet Syriza hoppat av är det inte säkert att Tsipras får en majoritet med sig.
Kanske är det i själva verket tanken... Att ställa så hårda krav på Grekland, att nationen inte förmår gå med på dem. Det skulle rädda ansiktet på alla EU:s stats- och regeringschefer och lägga lejonparten av ansvaret för den fortsatta utvecklingen på Aten.
När Österrike-Ungern ställde ultimatum till Serbien 1914 var kraven medvetet så hårda att serberna förväntades säga nej. En drastisk jämförelse kanske, men det är nog inte utan att man misstänker vissa av EU:s stats- och regeringschef att i själva verket hoppas på en grexit. Fast själva vågar de inte hålla i yxan!