Tänk dig att världen vore en by med hundra invånare, med bibehållna proportioner. Tänk dig då att femtio invånare är undernärda, sjuttio är analfabeter och åttio saknar ordentligt tak över huvudet. Endast en av de hundra har en högskoleexamen. Visst är det tänkvärt?
Det är inte minst tänkvärt eftersom det är totalt nonsens. Uppgifterna ovan, och liknande, cirkulerar med jämna mellanrum på Facebook och i mejlkedjor. De lajkas och delas med avsikten att få mottagaren att tänka till. Problemet är bara att faktan i bästa fall är från 1970-talet. I dagens globala by kan åttiotre av hundra läsa, ungefär lika många har tak över huvudet och sju av hundra har en högskoleexamen. Endast femton av hundra är undernärda. Och så vidare och så vidare.
Vi verkar helt enkelt utan vidare kunna svälja vilka absurt dystra påståenden som helst om tillståndet i världen.
I måndags gick den internationella biståndsorganisationen Oxfam ut och larmade om att ojämlikheten i världen ökar och att den rikaste procenten av jordens befolkning snart kontrollerar femtio procent av jordens förmögenhet. Budskapet är att ”systemet har gått sönder”. Detta är inte om inte lögnaktigt så ett djupt ohederligt förhållningssätt av Oxfam.
Till att börja med kan Oxfams statistik ifrågasättas i grunden. Oxfam räknar med nettoförmögenheter, dvs. det totala värdet av tillgångar minus det totala värdet av skulder. Tjänstemannen med 32 000 kr i månadslön och en enplansvilla i Lindö, men med tre miljoner i studie- och bostadslån, har alltså i Oxfams statistik en negativ förmögenhet och är fattigare än daglönaren i Bangladesh, som varken har skulder eller mat för dagen. Sålunda har enligt Oxfam 25 procent av jordens befolkning en negativ förmögenhet. Sedan kommer de cirka två miljarder människor som har en förmögenhet på exakt noll kronor (40 procent av Sveriges befolkning har för övrigt ingen eller negativ nettoförmögenhet). Så länge du ligger på plus hör du således till den globala överklassen. Så kan man såklart inte räkna.
Det verkligt allvarlig med Oxfams kampanj är dock att den hemfaller åt att prata om relativ fattigdom, global ”omfördelning” och liknande skuggboxning. Mycket ojämlika samhällen erbjuder av en rad skäl sällan goda levnadsvillkor åt sina sämst lottade. Men ojämlikhet är i sig inget ont.
De senaste tjugo åren har mänskligheten tvärtom upplevt en välståndsutveckling vars motsvarighet aldrig tidigare har upplevts. Både den absoluta fattigdomen, hur man än mäter den, och antalet undernärda har mer än halverats sedan 1990. Sjuttio procent av den globala medelklassen återfinns numera utanför Europa. Oxfam borde hoppa jämfota av lycka.
Visst förstår man att det är svårt att sälja in bistånd med rosenröda idyller. Idyllen är för övrigt långt borta i en värld där tretton procent inte har tillgång till rent vatten. Men för mycket pessimism, särskilt när den är helt opåkallad, föder hopplöshet, apati och förvränger vår syn. I värsta fall leder den till att vi, som Oxfam, vänder oss mot själva det ekonomiska system som trots sina eventuella tillkortakommanden har åstadkommit storverk.