”Om detta går igenom och ni väljer att bygga detta LSS-boende precis intill vår tomt, så har vi absolut planer på att sälja och rör oss vidare mot ett riktigt villaområde.”
Detta är en av många röster som har riktats mot de som planerar att bygga ett så kallat LSS-boende i Glasberga, Södertälje, skriver Aftonbladet (1/8).
Ett LSS-boende är en bostad som är anpassad för personer som har fysiska eller psykiska funktionshinder. Det är frivilligt att flytta till dessa boenden och tanken är att de funktionshindrade där ska kunna leva ett så vanligt liv som möjligt.
Det är i huvudsak personer med autism och Downs syndrom som vissa av de boende i Glasberga inte vill ha i sitt villaområde. I Aftonbladets artikel kan man läsa att vissa till och med är rädda för att de handikappades närvaro utgör en fara för deras barn.
Man kan förstå hur dessa människor tänker. När det ska byggas ett serviceboende intill deras villor, vilket de förmodar kommer att minska attraktiviteten och således värdet på huset, som de har investerat sina besparingar och lån i är det en rimlig reaktion. Det man måste fråga sig är varför folk reagerar på detta sätt och tror att andra skulle anse det vara ett problem att ha ett LSS-boende med 12 unga vuxna i närheten av sitt hem.
Detta bottnar rimligen i någon form av människosyn och förväntan på sin vardag, vad som är önskvärt, hur mycket man är beredd att anpassa sig, och liknande. Att just psykiska funktionshinder som Downs syndrom och autism länge har setts som något konstigt är inget nytt. I Ryssland och andra öststater har man under en lång tid haft vanan att gömma undan dessa barn från omgivningens åsyn, av den enkla anledningen att föräldrarna skäms för sitt barn. Men trots att den moderna människan av i dag anser sig vara så upplyst och tolerant, är detta dock ingenting man önskar att ha i sin närhet. Men det finns naturligtvis dem som inte har något problem med att ha psykiskt handikappade i sin omgivning.
Men det räcker att se på Danmark för att inse hur personer med psykiska funktionshinder riskerar att bli behandlade; avancerad fosterdiagnostik används för att utröna ifall barnet har funktionshinder, vilket inte sällan brukar leda till att föräldrarna väljer att abortera bort sitt barn. Att abortera bort ett barn är självfallet inte något enkelt beslut för någon och vissa tänker sig säkert att det är bättre för barnet om de inte behöver leva ett liv med dessa funktionshinder. Det är dock en upplösning av gränser som ger, minst sagt, otrevliga associationer.
Men på det stora hela leder nog det ena till det andra. Att vårt samhälle av i dag inte är villigt att ta emot och acceptera barn med funktionshinder påverkar rimligtvis föräldrarnas val när det gäller att abortera eller föda barnet. En sådan inställning som syns i Södertälje leder gissningsvis inte till det senare.
Om tanken med LSS-boendena är att de handikappade ska kunna leva ett så normalt liv som möjligt, borde det inte vara en helt orimlig tanke att låta de leva bland andra människor – i stället för isolerade på någon öde plats, där ingen behöver bli störd av deras närvaro.