De flesta arbetsgivare kräver minst gymnasieutbildning vid anställning, trots att det kanske inte alltid är nödvändigt för arbetet i sig. Sveriges höga krav på utbildning är både kostsamt och ineffektivt, och håller många som egentligen vill arbeta kvar i arbetslöshet. Nya synsätt, metoder och bättre urval vid anställning behövs för att ge fler en rättvis chans till rätt plats.
Nyligen skrev SvD Näringsliv om att Posten möjliggjort en rekrytering som bättre speglar samhällets sammansättning; med flera olika personer och olika utbildningsgrad. Posten, som är en del av Postnord AB – ett publikt bolag som till 60 procent ägs av svenska staten och 40 procent av den danska, skulle rekrytera till sin nya postterminal i Hallsberg och vände sig till Arbetsförmedlingen och den kommunala SFI-utbildningen (Svenska för invandrare).
”De mest utbildade är inte alltid de mest lämpade”, säger Britt Salomonsson, personalchef på Posten och som var med och startade den nya rekryteringsmodellen. Hon ville inte anställa 200 personer som egentligen går och drömmer om att bli ingenjörer.
Och Salomonsson har rätt. Varken vår ekonomi, Posten eller personerna i fråga gagnas av att fel person hamnar på fel plats.
Kostnaden för satsningen har legat på 35 000-45 000 kronor per deltagare för en 15 veckors utbildning med två veckors praktik. Men i det här fallet har arbetsmarknadsåtgärden varit framgångsrik med att ge 200 personer möjlighet till arbete. Det är viktigt att ta med i beräkningen.
Den svenska gymnasieskolan är en avgiftsfri och frivillig sekundärutbildning. Åtminstone på pappret. Våra elever känner sig i stor utsträckning tvungna att efter grundskolan även gå gymnasiet för att sedan kunna få arbete.
Varför är det så egentligen? Vi tycks ha en alltför stor tilltro till att högre studier ger bäst lämpad personal. Det råder utbildningsinflation och många ungdomar är oroliga för att inte få ett jobb om de inte har studerat och dessutom valt rätt studier.
För att försöka hitta lösningar på den svenska arbetslösheten har Arbetsförmedlingen länge gett kurser och coachning. Dessa har ofta skapat ett viktigt hopp, men har därefter inte gett de arbetssökande något större resultat.
En av de som anställts genom Postens satsning säger att hon till en början var tveksam till att gå utbildningen. Detta på grund av att hon, i likhet med många andra i dag, är skeptisk till dessa arbetsmarknadsåtgärder. Hon känner många som har gått från den ena till den andra som Arbetsförmedlingen erbjudit – utan att sedan få något jobb.
Det är inte bara negativt för samhället som lider ekonomisk förlust genom att personer som egentligen hellre hade velat jobba påbörjar studier som tar flera år att avsluta och sedan kanske visar sig vara fel val ändå. Det bör finnas effektivare sätt till arbete, i likhet med Postens exempel.
Sverige har problem med en diskriminering som göder vår arbetslöshet. Av någon anledning anses arbeten som inte föregås av gymnasieutbildning (och ofta även högskoleutbildning) inte vara goda nog.
Förhoppningsvis kan Postens initiativ få fler att erkänna fler arbeten som bra, utan att lägga på fel sorts krav och höga ribbor. Vi kan på så sätt få en mer dynamisk arbetsmarknad som öppnar för att fler ska kunna känna att de är rätt person på rätt plats.