Tidigare i veckan presenterade Folkpartiet sitt valmanifest. En av huvudpunkterna i valmanifestet, som basuneras ut på partiets valaffischer, är införandet av ordningsomdömen i skolan.
I praktiken skulle det, om det blev aktuellt, röra sig om ett återinförande av det betyg i ordning och uppförande som tidigare har funnits men som avskaffades genom 1969 års läroplan (vilket naturligtvis är precis vad man kan förvänta sig av 60-talet).
Trots ständigt fallande Pisa-resultat för svenska elever så har Folkpartiet ändå behållit sin profil som skolpartiet framför andra. Kanske inte helt utan rätt; det tål nämligen att hållas i minnet att skolan är ett stort skepp att vända och att reformer inte ger avtryck i verkligheten i en handvändning.
Nu vill Folkpartiet alltså spela vidare på denna sin hjärtefråga med löften om ordningsbetyg (låt vara att det som aviseras bara är en tumme: skolorna ska själva få välja om de vill ge ordningsomdömen eller inte). Därmed inbjuder man naturligtvis till kritik från vänster om kadaverdisciplin och Caligulaskola.
Men egentligen framstår det som märkligt att ordningsbetyget har avskaffats i just den svenska skolan. Å ena sidan har den svenska skolan, i tilltagande grad sedan 60-talet, beskrivits som anti-auktoritär. Det är den så kallade ”flumskolan”. Å andra sidan har skolan under samma tid förskjutit sin fokus från kunskaper till färdigheter.
Lite grovt uttryckt är skolans uppgift, och har alltid varit, tvådelat. Skolan ska förmedla dels kunskaper, dels färdigheter. Till kunskaper hör sådana saker som multiplikationstabellen och året för slaget vid Holowzyn (1708), till färdigheter hör sådana saker som att kunna arbeta i grupp och ta hänsyn till andra människor.
Men lite äldre terminologi kan vi i stället tala om bildning respektive fostran.
Den svenska 60- och 70-talsskolan, vars anda fortfarande lever i högre eller mindre grad, tonade ned fokus på kunskap som skolans huvudsakliga ändamål. Desto viktigare var att eleverna bibringades de värderingar som krävdes för att kunna infogas i det demokratiska välfärdssamhället. Enligt 1969 års läroplan för grundskolan hade skolan som syfte att främja elevernas utveckling till ”dugliga samhällsmedborgare”.
I förgrunden trädde alltså fostran.
Argumentet mot betyg i ordning och uppförande är allt som oftast att det inte hör till vad skolan ska bedöma; om en elev kan ”bete” sig eller ej är irrelevant, så länge hon svarar rätt på provet. Det stämmer dock inte med den syn på skolans uppgift som flumskolans försvarare själva förfäktar. Den som kommer för sent, stör sina kamrater eller bråkar med läraren har helt uppenbart inte tillgodogjort sig de egenskaper som krävs för att bli en duglig samhällsmedborgare.
Det må vara hänt att skolan skulle må bra av att fokusera mer på kunskaper och mindre på färdigheter. Ingen kan dock förneka att en balans krävs, som så ofta annars. I skolan borde ordningsbetyg vara en självklarhet.