När det blir dags för val till EU-parlamentet om ett par veckor kommer de flesta av oss antagligen att, mest av slentrian, lägga en röst på det parti som vi röstade på i det senaste riksdagsvalet. Eller kanske det parti som vi har tänkt oss att vi ska rösta på i höst. Men det är inte säkert att vi borde göra det.
Det parti som står oss närmast i riksdags- eller kommunalvalen behöver nämligen inte vara det parti som bäst representerar oss på europanivå. Politiken i Bryssel spelar inte bara i en högre division, utan ett helt annat spel. I sportsammanhang håller man annars ofta på samma klubb i både fotboll och hockey. Kanske inte nödvändigtvis för att klubben gör bra ifrån sig, utan av känslomässiga skäl. Är man djurgårdare så är man det banne mig jämt. Det är känslan som får styra, som sig bör i sådana sammanhang. I politiken bör dock känslan ta ett steg tillbaka för förnuftet.
En anledning till att man bör fundera ett extra varv innan man röstar är att ingen i Bryssel eller Strasbourg bryr sig om de svenska Moderaterna eller Socialdemokraterna. De politiska partier som vi röstar på är, i alla praktiska hänseenden, de EU-partigrupper som de nationella partierna bildar i EU-parlamentet. En röst på såväl Moderaterna som Kristdemokraterna är således en röst på EPP, Europeiska folkpartiet, medan en röst på till exempel Vänsterpartiet är en röst för GUE/NGL, Europeiska enade vänstern. Ur detta perspektiv framstår det som oansvarigt av ett parti att ställa upp i EU-valet utan att på förhand meddela vilken partigrupp man vill tillhöra, som Piratpartiet gjorde inför valet 2009 och som Feministiskt initiativ gör i år.
En dimension av EU-politiken som är minst lika viktig som själva sakfrågorna är dessutom huruvida en fråga överhuvudtaget är en angelägenhet för EU eller inte. Den som till exempel vill se hårdare beskattning av kapitaltransaktioner, men som inte tycker att det ska beslutas av EU, bör inte rösta på Vänsterpartiet. Den som vill avveckla kärnkraften, men som tycker att energipolitiken är en nationell angelägenhet, bör inte rösta på Miljöpartiet. Och så vidare.
Slutligen så är EU-parlamentsvalet något för svenska förhållanden så ovanligt som ett val där de enskilda kandidaterna spelar en nästan lika stor roll (om inte större!) än de partier som de representerar. Vilket bara är logiskt eftersom de inte i första hand representerar Centerpartiet eller Socialdemokraterna, utan de stora och decentraliserade EU-partigrupperna. I ett sådant politiskt klimat, mer likt till exempel det amerikanska, är parlamentsledamöterna mindre av knapptryckare och mer av självständiga aktörer än vad som är fallet i den svenska riksdagen. Intressant nog visar en enkät som Sveriges radio P4 har gjort med de svenska partiernas toppkandidater att det finns en betydande åsiktskillnad mellan kandidaterna, även inom blocken och partierna, till exempel i frågan om huruvida EU ska etablera asylkontor utanför Europa, liksom i en så grundläggande fråga som huruvida EU bör utvecklas till en federation.
Det finns alltså all anledning att tänka till både en och två gånger såväl när det gäller valet av parti som kandidat att kryssa. Liksom det finns all anledning att faktiskt gå och rösta.