En storspion nära Dig

Norrköping2009-10-17 00:00
Detta är en ledare. NT:s ledarsida är moderat.
Lyssnar på P 1, riksdagsdebatten om den nya signalspaningslagen pågår. Debatten som sådan är väl lite träig, ibland känns det nästan som min gamla 40-tals Philips vill protestera. Ljudet som sådant är det dock inget fel på. Ingenting överträffar riktiga radiorör.Kanske beror mitt relativa ointresse på att jag inte känner mig särskilt träffad. Om Storebror försöker registrera mina förehavanden på internet, söker han i blindo. Däremot går förstås min skrivmaskin att avlyssna - och det även på mycket långt håll!
Särskilt bra går det
att avlyssna bokstaven f, eftersom tangenten brukar återgå med ett skrapande läge. R-tangenten riskerar att fastna om nedtrycket är allt för hårt, medan a återgår med ett tydligt klick. Tre bokstäver som bara råkar höras mer än andra och som det inte går att dra några slutsatser av, eller hur!Slutsatsgissning är annars en av mina "fula" favoritsporter, egentligen resultatet av en ganska ofrivillig avlyssningssyssla. Jag talar alltså om allt privatprat man tvingas åhöra i offentliga miljöer.Ungdomar, det vill säga alla under 40, förefaller mig inte bara tämligen högjludda utan också påtagligt lösmynta nu för tiden. Intimitet är lika tragisk bortglömd som under Ludvig XIV:s berömda offentliga morgontoalett.Jag är emellertid lika ointresserad av grannens sexuella eskapader som varför någon fått en vårta i knävecket eller om nageltrång kan gå i arv. Jag är inte heller intresserad av mer eller mindre animerade och livligt återgivna familjegräl eller fult förtal av arbetskamrater. Väl att lägga märke till har jag inget emot förtal, åtminstone inte om det är berättigat - jag vill bara inte veta något.
Så billigt kommer jag
emellertid inte undan. Visserligen kan jag skruva ner ljudet eller helt ta över hörapparaten, varefter omvärlden förvandlas till ett muntert bakgrundsmummel. Men jag har också en spionådra i mig. Alltså skruvar jag hellre upp ljudet.Det hela urartar lätt till en närmast idrottslig utövning. Iförd lämplig utrustning, till exempel trenchcoat, grå slokhatt och ett svart brittiskt paraply, försvinner min profil i vår frostnupna stad likt röken från en Prince utan filter en dimmig dag i november. Jag smyger mig ut till spårvagnshållplatsen och väntar på en inte ont ananade mobilpratare. Denna grupp är mer oförsiktig än andra eftersom mobilen dels verkar oerhört koncentrationskrävande, dels kräver ett synnerligen högljutt resonemang. Jag har ju ingen mobil själv, men antar att dessa moderna tingestar måste vara mycket ljudsvaga eftersom de stackars användarna hela tiden tvingas skrika i desamma.Mobilisten går ovetande ombord. Folkemmets självpåtagna gråkappa i form av Farbror Blå smyger tre steg efter. Det är lättast att följa andras konversation stående och numera går detta så mycket lättare än förr, eftersom ungdomarna är mindre nogräknade när det gäller att upplåta plats för äldre.Samtalet verkar handla om någon hemlig leverans, kanske kontraband? Någon har beställt en "duokombivagn" som ska avhämtas hos ett mystiskt företag som heter "DHL". Här finns mycket avrapportera.
Mitt bevakningsoffer
stiger av redan efter en station. Aj då, kan inte följa efter för det skulle ju väcka misstankar. Dessutom ser en ledig stol plötsligen väldigt inbjudande ut. Och minsann om inte Fru Fortuna ler mot mig. En mycket ung dam stiger på och slår sig ned vid min sida. Men nu väntar ett besvärligt krypteringsarbete. Jungfrun talar i kod: "Å då sa ja ba va gö du allså knäppt va!"Det övergår faktiskt min fattingsförmåga, med råge. Plötsligen återvänder jag till den reala realiteten, som de så kallade datanördarna säger. Jag är inte längre hemlig agent, bara småförnöjd folkpensionär på väg till folkparken för en längre promenad.
Läs mer om