Ibland är det de små sakerna som sätter tonen. I semesterläsningen dyker senaste numret (8/2014) av Populär Historia upp, en tidskrift som i allmänhet gör ett riktigt bra jobb att presentera historisk forskning på ett visserligen populärt sätt, men samtidigt undvika de allra mest publikfriande häftenas eviga idisslande av actionberättelser från andra världskriget.
Bland redogörelser för Skottlands historia och traktorns intåg i det svenska jordbruket har partiledarna tillfrågats om sina historiska förebilder. Alla, eller nästan alla, har gjort god min och svarat på frågan.
Inte för att man direkt grips av intrycket att svaren är så där överdrivet spontana.
Snarare får man intrycket av att namn som 1700-talsslaverimotståndaren William Wilberforce (Göran Hägglund) och den kvinnliga entreprenören Amalia Eriksson (Annie Lööf) är valda efter omsorgsfullt Wikipedia-surfande av politiska tjänstemän och pressekreterare.
Att Stefan Löfven har valt Robert Kennedy är dock kanske en glad överraskning för de som hoppas på en pragmatisk och liberal socialdemokrati.
1900-talsfigurerna dominerar stort, vilket säkert säger en del om vårt umgänge med historien. Historieskrivningens huvudaktörer, stormän och kejsare, lyser säkert helt uppsåtligt med sin frånvaro. Mest klassisk – eller storsvensk – är föga förvånande Jimmie Åkesson, som åberopar sig på Engelbrekt (men inte ens han vågar göra det utan brasklappar).
Som sagt, nästan alla har svarat. Alla utom statsministern.
Fredrik Reinfeldt kan ha alla skäl i världen att inte svara. Han är ju trots allt statsminister med vad som därmed följer, och Populär Historia är ju en gång för alla inte New York Times. Eller så har han just nu ett par välförtjänta semesterveckor. Om så är fallet kan man lugnt strunta i resten av denna text.
Det är bara det att avstå från att uppge en historisk förebild passar så obehagligt bra in i bilden av de Nya Moderaterna. Att uppge en historisk förebild är nämligen att ta ställning och bekänna färg, ja mer än så, det är att säga att vad som har hänt före oss, före 1900-talet, eller till och med före Romarriket kan ha relevans för oss idag. Det gör Moderaterna ogärna, därav ”Nya”. Deras affärsidé, som partiet antagligen inte skulle ha något problem att kalla det, tycks vara att inget före 2006 spelar någon särskild roll nu och här. Faktum är att historien då inte bara blir irrelevant, utan en belastning. ”Äsch, glöm försvar och sånt mossigt. Arbetskraften lyfter Sverige!”
Man drar sig till minnes hur Moderata ungdomsförbundet för ett par år sedan svor att inte grubbla över vad ”döda gamla överklassgubbar” har tänkt. Ingen rök utan eld, de är del av samma politiska rörelse som har gjort historielöshet till en dygd, någonstans ifrån har även de fått sina ideal. Fredrik Reinfeldt har tidigare i vart fall kunnat luta sig mot att de Nya Moderaterna varit ett framgångsrecept. Om det blir så också i höst är han såklart att gratulera. Annars får vi hoppas att det ”Nya” är historia.