Bittert avskedstal utan ödmjukhet
En riktig statsman är som störst i nederlagets stund.
Detta är en ledare. NT:s ledarsida är moderat.
I bedömningen av Perssons gärning måste man väga in dels de ekonomiska besvärligheterna under framför allt 1990-talet, dels de senaste årens krångliga parlamentariska situation. Man må också minnas de tragedier som drabbade Sverige under hans tid som statsminister, inte minst mordet på utrikesminister Anna Lindh för två år sedan.
Mordet på Lindh var inte bara en tragedi, utan kullkastade också Perssons förmodade planer. Persson tvingades till ytterligare en valrörelse och emellanåt märktes det mycket tydligt att statsministerns viktigaste mål egentligen inte var valsegern utan att få avgå efter densamma.
Men vem vill rösta på en statsministerkandidat som inte vill regera?
Därmed blev socialdemokraternas nederlag 2006 i mycket hög utsträckning också Perssons personliga nederlag.
Om Persson varit klok hade han låtit det hela stanna vid just detta, ett försmädligt för att inte säga förnedrande nederlag men ändå inte mer. Men Persson är bitter. Redan tidigare har han ju haft en förkärlek för skryt, men på DN Debatt i torsdags får denna brist på ödmjukhet rent patetiska uttryck. Han talar om "urstarka" offentliga finanser och säger att "till följd av den starka ekonomin ökar sysselsättningen kraftigt", ja den svenska ekonomin är rent av en mönsterregim i Europa.
Persson passar också på att påpeka vad han uppfattar som den stora skillnaden gentemot socialdemokraternas maktövertagande efter ministären Bildt 1994, att den nya regeringen "har bättre förutsättningar än någon tidigare svensk regering i modern tid". Dessutom konstaterar han att "det är med oro som vi nu lämnar över rodret".
Det låter som ett valtal snarare än ett bokslut och när Persson skryter över den påstått låga arbetslösheten, när det i själva verket var den relativt höga arbetslösheten som var ett av de främsta skälen till hans nederlag, blir det hela mer än pinsamt.
Därför handlar debattartikeln också om så mycket mer än "oro" för Reinfeldt, mellan raderna kan man utläsa kritik av svenska folkets val. Efter allt han gjort för landet är svenskarna otacksamma och röstar bort Persson!
Det finns ingen anledning att slå på den som redan ligger ned - i synnerhet inte som denne fallit på eget grepp. För de borgerliga blev den tidigare valvinnaren Persson till sist i sig själv ett argument för att rösta på Alliansen. För socialdemokraterna som parti återstår den smärtsamma uppgiften att göra upp med epoken Persson.