Den senaste veckan har flera personer lyft frågan. Göran Greider gjorde det i vänstertidskriften ETC 3/6, och professorn i statsvetenskap Li Bennich-Björkman gjorde det i Upsala Nya Tidning 7/6. Hur Sverige glider isär. Vi talar inte om växande ekonomiska klyftor, utan om en kulturell klyfta. En klyfta mellan stad och land, gränsöverskridande och bofast, radikalt och konservativt.
Göran Greider är bekymrad över hur medelklassens förakt för arbetarklassen har förvandlats till ett urbant förakt för landsbygden. Det kan säkert ligga något i detta, men man behöver inte vara socialist för att dela oron. Li Bennich-Björkman delar in befolkningen i två ”livsvärldar”: ”de transcendenta” och ”de immanenta”: de transcendenta är stadsmänniskor som värderar uppbrott och förnyelse, de immanenta är landsbygdsmänniskor som värderar det bestående och det igenkännliga.
Men klyftan kan illustreras med mer konkreta begrepp. Till exempel att Sverigedemokraterna i skolvalet 2010 regelmässigt fick runt 40 procent av rösterna på Sveriges naturbruksgymnasier, förut Centerpartiets rikaste mylla. Eller att det är svårt att hitta en enda valkrets på landsbygden där Sverigedemokraterna fick mindre än 15 procent i EU-valet. Alltså: frågan om Sveriges kulturella delning tycks vara sammankopplad med frågan om Sverigedemokraternas framgångar. Hur ska denna utveckling förstås? Håller en fjärdedel – eller mer – av befolkningen på att ”bli Sverigedemokrater”?
Naturligtvis inte. Däremot tycks Sverigedemokraterna vara på god väg att bli det enda parti som aktivt försöker tala till de immanenta.
Paulina Neuding är god väg att förklara varför det är så i SvD 30/5. Det svenska politiska klimatet har genomgått snabba förändringar de senaste trettio åren. Neuding tar som exempel att Ingvar Carlssons regering 1989 bekymrade sig för den stora invandringen till Sverige, när 29 000 personer hade sökt asyl. Idag söker 54 000 personer årligen asyl i Sverige. Ytterligare ett exempel: för tio år sedan var invandringen hälften av dagens. Neuding ställer den retoriska frågan: vem skulle idag kunna kräva halverad invandring?
När gränserna för det acceptabla förändras så snabbt som de har gjort i Sverige kan konsekvenserna för det offentliga samtalet bli orimliga. De flesta svenskar tycker nämligen sannolikt inte att Sverige var ett särskilt omänskligt samhälle när Göran Persson var statsminister. De flesta svenskar tycker sannolikt att Ingvar Carlsson var och är en någorlunda vettig person. De flesta svenskar kommer att undvika slutsatsen att de dem respekterat har haft fel i allt.
Följden blir denna: om man antyder för dessa människor att det är rasistiskt och homofobiskt att hysa de åsikter som nyss var legio, är risken att de frågar sig vad som i så fall är så farligt med att vara ”rasist”, eller ”homofob”. Det överlägset bästa sätter att värva röster åt SD förefaller vara att låtsas att samhället har förändrats så radikalt att inga gamla lärdomar gäller.