Såhär någon vecka efter förstamajfirandets röda fanborgar upplever sig den politiska vänstern ha medvind. Man kan skönja ett gott självförtroende hos de rödgröna. Socialdemokratin presterar visserligen som bäst medelmåttigt i opinionsundersökningarna, men en svag regering gör att oppositionen automatiskt framstår som stark.
Möjligen ligger det dock något mer än bara dagspolitik bakom detta. Vänsterns grundvärde framför andra, jämlikhet, är på modet. Den franske ekonomen Thomas Pikettys nyutkomna och knastertorrt betitlade bok ”Capital in the twenty-first century” har snabbt blivit en favorit för de som hävdar att ”klyftorna ökar”. För ett par år sedan var det i stället boken ”Jämlikhetsanden” av Richard Wilkinson och Kate Pickett som fick radikala kulturredaktioner att gå i spinn. Wilkinson och Pickett försökte visa att samhällen med större skillnader i inkomst och förmögenhet presterade sämre på de flesta områden än mer jämlika samhällen. Vänstern, som sedan murens fall har genomgått en djupgående kris och sånär kapats av olika postmoderna identitetsteorier, har omfamnat den nya jämlikhetsdiskussionen med öppna armar.
Det står visserligen klart att många västerländska samhällen, inte minst Sverige, får fler och fler förmögna. I vart fall i Sveriges fall kan det dock knappast ses som en onaturlig utveckling. Med undantag för socialistiska diktaturer har inget utvecklat land haft så liten inkomst- och förmögenhetsspridning som Sverige av år 1980.
Men ligger det något i att detta kan vara skadligt? Visst är det så att ett samhälle i längden inte kan bli framgångsrikt utan sammanhållning: en grundläggande känsla hos de flesta medborgare att man har något gemensamt. Och ökad ekonomisk ojämlikhet kan tveklöst utgöra ett hinder mot sådan sammanhållning. Detta måste erkännas, och någon gång kanske liberala och konservativa debattörer är för hastiga med att avfärda argumentet.
Problemet är dock att liksom det mesta har ekonomisk jämlikhet såväl nackdelar som fördelar. Ett helt jämlikt samhälle, som någon i förstamajtågen säkert drömmer om, skulle vara katastrofalt statiskt. Det skulle undertrycka ambition och personligt ansvar. Förhoppningsvis är det dock mycket få som egentligen vill ha ett samhälle helt utan skillnader.
Frågan blir alltså, snarare än om man vill ha ett jämlikt eller ojämlikt samhälle, var på den glidande skalan man bäst placerar sig. För hur många studier man än kommer dragandes med om vinsterna med jämlika samhällen finns det också studier om nyttan med privatförmögenheter. Att det finns människor som är ekonomiskt självständiga och har möjlighet att ägna tid och pengar åt annat än att tjäna ihop till mat för dagen är enormt gynnsamt för ett samhälle. Där det finns privata pengar har i alla tider kreativitet och nyskapande följt.
Ur det perspektivet är Sveriges hundratal miljardärer inget problem, utan en tillgång. Jämlikhet är ett giltigt värde. Som alla andra värden gör det sig dock bäst med måtta.