"Håll gränsen." Utan utropstecken. Sveriges dåvarande statsminister Thorbjörn Fälldin var lugnet själv när han instruerade överbefälhavaren Lennart Ljung. Fast situationen i själva verket var nästan hysteriskt allvarlig.
Natten mellan 27 och 28 oktober 1981 gick den sovjetiska ubåten S363 – som i medierna snabbt fick det egentligen felaktiga "svenska" namnet U137 – på grund vid inloppet Gåsefjärden, i militärt skyddsområde utanför Karlskrona. Ubåten upptäcktes på morgonen av en fiskare och en ganska misstrogen svensk försvarsmakt kontaktades. Först sent på förmiddagen satte vedettbåten Smyge kurs mot vad man antog kunde vara vad som helst, eller förmodligen ingenting, men i vart fall inte någon ubåt.
Insatschefen Karl Andersson ombord på Smyge trodde knappt sina ögon när han såg ubåten, men hade sinnesnärvaro nog att lägga an jämte U137 (som vi väl för enkelhetens skull får kalla den), konverserade med den sovjetiska kommendören Anatolij Gusjtjin och bjöds på lunch nere i ubåten.
Den jämförelsevis avspända attityden till trots, var situationen förstås utomordentligt allvarlig. De sovjetiska befälen hävdade med påfallande klen argumentation att man felnavigerat. På ett sätt var det förstås korrekt, annars hade man knappast stått på grundet! Fast som en undersökning snabbt kunde påvisa hade U137 i så fall navigerat "fel" vid flera tillfällen dagen innan och märkligt nog på ett sådant sätt att ubåten hela tiden gick längre in i skärgården. Det hela var en dåligt underbyggd sovjetisk nödlögn.
Det var illa nog. Hur skulle den svenska regeringen hantera denna storpolitiska sjunkbomb? Moskva begärde snabbt att få bärga ubåten. Utrikesminister Ola Ullsten sade nej. Då började man på sovjetisk sida förbereda sig för ett fritagningsförsök.
Kanske hade man i Kreml räknat med sedvanlig svensk flathet. Att den svenska regeringen under måttligt högljudda protester skulle nöja sig med att "observera" en sovjetledd bärgning. Fast då hade man misstagit sig alldeles oerhört på den svenska motståndsviljan och Fälldins bestämda uppfattning. Det var inte fråga om att falla undan för varken hot eller ett faktiskt fritagningsförsök. En järnring av fartyg, svenska ubåtar och kustjägare upprättades runt om Gåsefjärden.
Samtidigt sattes delar av flygvapnet i hög beredskap. Svenska AJ 37 Viggen med skarp beväpning stod redo. Vid en eventuell konfrontation skulle de sovjetiska fartygen sänkas.
Än vet vi inte allt vad som föregick och man kan misstänka att det också förekom avancerad diplomati med Washington inkopplat. En militär konfrontation i Blekinge skärgård skulle kunna leda till ömsesidig eskalering och i förlängningen storkrig mellan väst och öst. Kanske räknade man i Moskva med att just sådana risker skulle göra svenskarna knäsvaga? Samtidigt som man inte kunde låta hela Östersjöflottan löpa ut hur som helst, de resurser som stod till eget förfogande var begränsade. Risken för en svensk seger vid en skarp konfrontation var uppenbar. Ett mardrömsscenario för vilken supermakt som helst.
Så Kreml backade. Fälldins lugna men bergfasta hållning betalade sig, samtidigt som man avstod från att storma ubåten. Det räckte att konstatera vad man lyckats mäta sig till – att ubåten sannolikt bar kärnvapen. I sig överraskade detta militära bedömare i väst, då en så förhållandevis gammal konstruktion som U137 av så kallad Whiskey-klass (därav det givna skämtet Whiskey on the rocks) var bestyckad med atomvapen.
Ubåten bärgades från grundet med svensk hjälp och avvisades sedan. Vi hade hållit gränsen vid kalla krigets front, som inte blev varmt den här gången heller. Fast ubåtskränkningarna fortsatte att förfölja oss – med allt från ubåtshysteri i kölvattnet på U137 till Sovjetunionens svenska apologeter, som antingen hävdade att det inte förkom några kränkningar eller att det i själva verket kunde röra sig om till exempel amerikanska ubåtar. Det har inte varit någon brist på mer eller mindre fantasifulla konspirationsteorier, inte helt olikt alla alternativa förklaringar till Palmemordet några år senare.
Det sorgliga är att ubåtskränkningarna kan ha återuppstått i modern rysk form. 2014 (om inte förr) kränktes svenska vatten åter av "okända" undervattensfarkoster. Detta återfall i nyimperialistisk arrogans förvånar tyvärr inte, likaså inte att vi i stor utsträckning avrustat vår ubåtsjaktkapacitet. Att lära sig något av historien tycks vara något som varje generation tvingas lära sig på nytt.