Vinner Ryssland kriget förlorar Europa freden

Att erbjuda Moskva land mot fred riskerar att bara sporra Putins aggressivitet ytterligare.

Har lidandet varit förgäves? Begravning i Lviv av dödad ukrainsk soldat.

Har lidandet varit förgäves? Begravning i Lviv av dödad ukrainsk soldat.

Foto: Mykola Tys/AP/TT

Ledarkrönika2025-01-03 05:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

"Ni hade att välja mellan vanära och krig. Ni valde vanära och kommer att få krig."

Winston Churchills blott alltför profetiska kommentar till Münchenöverenskommelsen 1938 känns kuslig dessa dagar, då vi står inför ytterligare ett krigsår i Ukraina och alltfler talar om behovet av fredsförhandlingar. I München hoppades Storbritannien och Frankrike att eftergiftspolitik gentemot Hitler skulle fungera. Den vanära man valde bestod i att offra en del av ett annat lands territorium – Sudety i västra Tjeckoslovakien.

Vi vet ju alla hur det gick. Hitler lät sig inte nöjas med bara en liten bit och lade hela Tjeckoslovakien under sig. Ett år senare var andra världskriget ett faktum genom det tyska anfallet på Polen.

Det går att förstå hur britter och fransmän resonerade 1938, en knapp generation efter det föregående världskriget. Fast det var ändå Churchill som fick rätt och den historiska lärdomen är att eftergiftspolitik gentemot diktaturer sällan fungerar. I värsta fall kan den till och med sporra krigshetsarna ytterligare.

Det kan också finnas skäl att komma ihåg detta just nu, när det alltså talas om fredsförhandlingar mellan Ukraina och Ryssland, låt vara ännu så länge mest i ganska slutna rum. Förhandlingar som riskerar att genomföras på ryska villkor. Även om det sker långsamt och till ett högt pris i form av dödade ryska (och numera bisarrt nog också nordkoreanska) soldater, är det Ryssland som har framgångar på slagfältet. Utmattningsstrategin börjar få effekt.

Utmattningskriget riktar sig minst lika mycket mot Ukrainas något opålitliga allierade, i form av främst EU och USA, som mot ukrainarna. Nu är det visserligen knappast någon omedelbar eskalering bortom Ukraina som man fruktar i Washington och europeiska huvudstäder. Istället är det kostnaderna för vad som till synes kan tyckas vara en fullkomligt tröstlös konflikt som spökar. I Europa har man tömt de egna vapenlagren och kommer att tvingas till dyr nyproduktion om stödet till Ukraina ska kunna fördjupas. Och i Förenta Staterna har som bekant den nyisolationistiske rabulisten Donald Trump ånyo valts till president.

undefined
Är vi verkligen beredda att låta honom vinna?

Allt är visserligen inte becksvart. Lagom till nyår tackade nämligen Kreml nej till Trumps påstådda fredsförslag! I sig är det anmärkningsvärt, eftersom det faktiskt inte finns någon färdig trumpistisk linje i frågan och dessutom har han som bekant inte ens tillträtt ännu. Fast att utrikesminister Sergej Lavrovs njet ändå är bra, påvisar nämligen att en tidigare ukrainsk stragegi fungerar – och man nog är mer pressade i Moskva än man vill ge intryck av.

Vad Lavrov säger nej till är framför allt ett vapenstillestånd längs gällande frontlinjer. Till synes en ukrainsk katastrof, eftersom en stor de av Östukraina ockuperas av ryska trupper. Fast inte bara. En del av den ryska Kursk-regionen hålls ju istället av ukrainska styrkor. Så länge den situationen består utgör den ett formidabelt förhandlingskort för Ukraina.

Moskva kommer nämligen aldrig gå med att acceptera varken en vapenvila eller en mer permanent fred som innebär att man får ge upp en del av det egna landet. Om än aldrig så lite och om än aldrig med så stora ukrainska arealer i eventuellt utbyte.

Samtidigt har Trump utlovat en fred inom 24 timmar från det han tillträder! Det är förstås bara dumt skryt, men den tillträdande amerikanske presidenten torde verkligen ha siktet inställd på en någorlunda snabb överenskommelse och lär inte godvilligt tolerera diplomatiskt sabotage från rysk sida. I synnerhet inte som den ukrainska statsledningen synes vara inställd på en mer "konstruktiv" dialog.

Att denna eventuella dialog i slutändan ändå kan innebära ukrainska markavträdelser är förstås elefanten i det storpolitiska rummet som ingen vill låtsas se. Och då talar vi sannolikt inte "bara" om Krim, utan förmodligen också Luhansk och kanske delar eller hela Svarta havs-kusten öster om floden Dnipro. Ett oerhört högt pris på alla sätt och vis, men också en utrikespolitiskt potentiellt mycket farlig utveckling.

Ett fredsavtal på ryska villkor skulle i praktiken belöna anfallskriget och sätta en helt ny och farlig standard inom internationell politik. Framför allt är det inte säkert att Putin i längden skulle nöja sig med denna – ur hans synvinkel – blott halva seger. Snarare kan ha ta det som en framgång, som tycks påvisa att diktaturens uthållighet är större än demokratins.

Lärdomarna från 1938 är alltså lika viktiga  i dag.