Gustav Fridolin segerbadar efter valsuccén 2014, men att omsätta Europaval till motsvarande framgångar i svenska val har visat sig svårt.
I Storbritannien talar man om ett hängt parlament när inget av de båda stora partierna Tories eller Labour får egen majoritet. Ungefär som i Sverige tänker vi då, fast bland britter brukar sådana situationer leda till stor politisk oro.
Storbritannien är som bekant inte längre med i EU, men sommarens Europaval kan också sluta i ett hängt parlament. Visserligen med ett helt andra förtecken, för än mer än i den svenska riksdagen råder partisplittring och dessutom kan majoriteterna lättare skifta eftersom Europaparlamentet ju inte tillsätter någon regering.
Men parlamentet har ändå inflytande över den gemensamma lagstiftningen. Man måste komma överens med medlemsländerna i Rådet, fast först och främst med sig själva. Efter valet kan detta bli mycket svårare.
Enligt en, visserligen något osäker, opinionsundersökning från tankesmedjan ECFR (European Council of Foreign Relations) kommer polariseringen att förstärkas kraftigt, då många fler höger- och vänsterpopulister från olika medlemsländer får plats i parlamentet. Populisterna är i sin tur splittrade på flera partigrupper, men bättre samordnade än tidigare. Enligt opinionsmätningen kommer liberalkonservativa EPP fortfarande att vara störst med 24 procents stöd, medan socialdemokratiska S&D bara får 18, varför möjligheterna att bilda så kallade stora majoriteter blir svårare.
Ultranationalistiska ID, som informellt kan sägas styras av Frankrikes Marine Le Pen, väntas bli tredje största grupp.
Att bryta ned siffrorna till svenska förhållandena gör förstås undersökningen än osäkrare, men densamma ger ändå en fingervisning åt var det lutar. Sverigedemokraterna skulle bli de stora vinnarna och gå från tre till sex mandat. Socialdemokraterna skulle öka till sju mandat och Vänsterpartiet till två, medan Moderaterna får behålla sina (relativt mediokra) fyra mandat.
Miljöpartiet skulle visserligen göra ett sämre val, men ändå behålla två av sina tre nuvarande mandat. För de övriga småpartierna (inklusive Centern) skulle det gå sämre. De skulle samtliga åka ur parlamentet.
Det skulle i sig bara påverka parlamentets sammansättning marginellt, men få desto större återverkningar på svensk hemmaplan. Att vinna eller tappa ett mandat hör ju till normalbilden i Europaval, men Centerpartiet riskerar alltså att förlora båda sina nuvarande platser. Det skulle vara ytterligare ett fiasko för Muharrem Demirok och möjligen leda till krav på nyval av partiledare.
Liberalerna – vilket med någon tvekan kan säga vara Sveriges EU-vänligaste parti – skulle alltså bli utan representation i Bryssel. Vad skulle det innebära för den liberala självbilden?
Kristdemokraterna slutligen skulle alltså precis som Centerpartiet förlora båda sina mandat. Något som onekligen sätter den senaste tidens kalabalik i perspektiv, när Sara Skyttedel petades som förstanamn till förmån för den tidigare (?) moderatsympatisören Alice Teodorescu Måwe. Man kan tycka vad man vill om denna mediala happening, men utvecklingen förklarar åtminstone varför Ebba Busch föredrar kamraten Teodorescu Måwe vid sin sida – istället för den i allmänhetens ögon relativt okände David Lega, som ju tidigare stridit om förstaplatsen på listan. KD väljer helt enkelt att profilera sig med något av en kändis, som därmed förhoppningsvis drar många personröster.
För ett mandat har Busch råd att tappa, men knappast två. Inte om hon vill slippa samma debatt som Demirok riskerar i Centerpartiet.