Vi behöver en realistisk utrikespolitik

Ibland är det nödvändigt att hålla god min i elakt spel.
Ibland är det nödvändigt att hålla god min i elakt spel.

Istället för önsketänkande får vi kanske leva med att Erdogan sitter kvar som turkisk president.

Ledarkrönika 19 maj 2023 05:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Vår tidigare utrikesminister Ann Linde (S) funderar på om det vore bättre, för Sveriges del, om Recep Tayyip Erdogan vinner den avgörande omgången i det turkiska presidentvalet (svd.se). Det kan tyckas häpnadsväckande, men är det inte. Linde – som nu kan tänka friare än som utrikesminister – gör helt enkelt en rimlig realpolitisk bedömning. Hon tycker inte om Erdogan, men inser att det faktiskt kan bli svårare för Sverige att komma med i Nato om utmanaren Kemal Kilicdaroglu mot förmodan skulle ta hem den turkiska tungviktstiteln.

Alltför många hade ju hoppats alltför mycket på Kilicdaroglu i presidentvalets första omgång. Det kan man möjligen kosta på sig som valarbetare i det egna landet, men inte som mer kylig bedömare av situationen i ett annat land. I synnerhet inte när det handlar om Turkiet.

undefined
Oppositionsledaren Kiricdaroglu misslyckades med att besegra Erdogan i presidentvalets första omgång.

Sålunda bortsåg många från att valet i stor utsträckning till exempel hade handlat om hur man ska kunna slänga ut de syriska flyktingarna så snabbt som möjligt. I den turkiska debatten har många gett flyktingarna skulden för Turkiets ekonomiska problem, vilket var praktiskt för Erdogan eftersom hans egna tillkortakommanden då hamnade i skymundan.

Därtill har det alltid funnits en motsättning mellan det gamla, mer traditionellt muslimska Turkiet och den moderna statsbildningen. Trots att densamma fyller 100 år just i år har motsättningarna aldrig helt gått att överbrygga. Med Erdogan och hans parti AKP vid makten upplever många traditionalistiska turkar att de för första gången fått en röst i maktutövandet.

 

De nu genomförda valen till parlamentet och presidentposten har knappast varit rättvisa med europeiska mått mätt. Pressfriheten är kringskuren och statsmedierna regimtrogna. Även om det har rapporterats mindre oegentligheter också i själva valen, kan dessa brister emellertid knappast påverkat valresultatet mer än marginellt. Erdogan kan, vill eller vågar inte pröva sig på öppet valfusk av exempelvis rysk modell.

Därför fick inte heller Erdogan egen majoritet i presidentvalets första omgång. Men nästan, det fattades faktiskt bara några promille. Tvåan Kilicdaroglu var visserligen inte långt efter, men förhoppningarna om maktskifte har ändå nästan släkts. Det krävs så lite för att Erdogan ska säkra ytterligare en mandatperiod vid makten.

 

För svensk räkning är det en delförklaring till Lindes och andras reaktion. Vi bör inte hoppas på för mycket. Fast framför allt kan det paradoxalt nog också bli enklare för Sverige att säkra ett någorlunda snabbt Nato-inträde i händelse av en Erdoganseger i andra omgången. AKP backade visserligen, men tillsammans med ultranationalistiska MHP har man ändå majoritet i parlamentet. AKP följer troget vad än Erdogan beslutar, men om Kilicdaroglu skulle bli president vet ingen vad som väntar. Skulle han godta det svenska Nato-medlemskapet, kan det ändå hända att parlamentet sätter sig på tvären.

Under alla omständigheter påvisar utvecklingen att vi i politiskt mening inte bör betrakta Turkiet som en europeisk demokrati vilken som helst, snarare en sorts populärdespoti. Vi bör inte heller bygga vår utrikespolitik på önsketänkande, utan faktiska förhållanden. Erdogan har varit en förbannelse att förhandla med, men han saknar inte folkligt stöd och kan förbli vår motpart varken vi vill eller ej.

Nato-förhandlingarna bör föras utifrån realistiska förutsättningar. Härvidlag har vi redan lärt oss hur opålitlig den turkiska utrikespolitiken är, men också att våra möjligheter att påverka densamma är begränsade. Ministären Anderssons avtalsförsök mellan Stockholm och Ankara har möjligen gjort större skada än nytta. På samma sätt kan det förhålla sig med ministären Kristerssons försök att i det närmaste fjäska sig till ett gynnsammare förhandlingsklimat.

 

Det gäller att hålla goda min i elakt spel och inte låta motgångar grusa hoppet. Men samtidigt förhålla sig kyligt realistisk i storpolitikens stormar.


 
 
 
 
 
 
Ämnen du kan följa