Det går att förstå om Danmarks statsminister Mette Frederiksen känner viss förtvivlan just nu. Donald Trump hade inte ens hunnit tillträda ämbetet som amerikansk president förrän han återupptog sitt gamla önskemål om att få köpa Grönland. Denna gång spetsat med hot om ekonomiska eller militära åtgärder i den stund danskarna inte skulle gå med på någon affär.
Frederiksen blev förstås lika förfärad som alla andra, men svarade vänligt men bestämt nej – Grönland är inte till salu. Därefter har hon talat i telefon med Trump, men knappast med önskat resultat. I princip tycks han faktiskt mena vad han säger.
Allt detta har i sin tur renderat arga kommentarer i många europeiska länder. Fast mest mellan skål och vägg. Ett undantag var den franske försvarsministern Jean-Noël Barrot, som ansåg att en aggression mot en enskild EU-medlem naturligtvis måste betraktas som en aggression mot hela unionen – och försvaras därefter. Också Ulf Kristersson har tydligt ställt sig offentligt på dansk sida, om än efter någon initial tvekan.
Ingen ser åtminstone något positivt i den trumpistiska politiken. Med ett anmärkningsvärt undantag. Grönland självt.
Grönländarna vill förstås inte heller bli uppköpta, men samtidigt hoppas många på självständighet. En fråga som rentav tros dominera lokalvalen i vår.
Det har länge varit populärt bland vissa ledande grönländska politiker att tala om självständighet, paradoxalt nog delvis eftersom frågan hittills varit mer teoretisk än reell. Förutsättningarna är nämligen hopplösa för vad som skulle bli en geografiskt stor men befolkningsmässigt helt obetydlig statsbildning.
Det bor mindre än 60 000 människor på Grönland och exporten bygger till över 90 procent på fiskeprodukter. Danmark står för halva statsbudgeten och det så kallade blocktillskottet täcker kostnaderna för rättsväsende och sjukvård.
Grönlands rikedomar finns, men är antingen militärstrategiska eller ligger under jord i form av sällsynta mineraler och andra naturtillgångar. Det förra saknar man eget försvar till att utnyttja och i det senare fallet saknar man resurser till utvinning. I själva verket skulle en grönländsk självständighet riskera att skapa en social katastrof på ön. Redan i dag är problemen allvarliga med bland annat utbredd alkoholism och världens högsta självmordstal (i förhållande till folkmängden).
Att det ändå finns politiskt hopp om självständighet beror sannolikt på den inbillade föreställningen att Grönland på egen hand skulle kunna utnyttja en situation där å ena sidan Danmark (och i förlängningen hela EU) och å andra sidan USA vill ha ön. Det är emellertid en farlig vanföreställning som, om den skulle verkställas, inte bara kan skapa storpolitisk oro utan också skada grönländarnas egen sak allvarligt.
Trump bryr sig förstås inte så mycket om grönländarnas väl och ve, han vill komma öns fyndigheter – som dock, varnar vissa, kan visa sig för dyra att utvinna – och förstärka Förenta Staternas militära närvaro. Framför allt vill han kanske gå till historien som presidenten som för första gången på mycket länge lyckades genomföra en imperialistisk expansion av USA-kontrollerat territorium.
Någon erkänd självständighet kommer inte på fråga, rimligtvis inte heller status som amerikansk delstat (den i dag befolkningsmässigt minsta, Wyoming, har tio gånger fler invånare och en mycket starkare ekonomi). Måhända får Grönland samma halvkoloniala status som Guam eller Amerikanska Samoa. Samtidigt som exploatering av exempelvis sällsynta jordartsmetaller förmodligen kommer att leda till en kraftig invandring av amerikansk arbetskraft.
Förenta Staterna kommer aldrig att godta någon uppsägning av existerande försvarsavtal, som skulle innebära att man tvingas lämna Grönland – och öppna för rysk och/eller kinesisk intervention (vem skulle hindra dem?). Fast det förutsätter naturligtvis att inte bara grönländarna bestämmer sig för självständighet, utan också att densamma accepteras av Danmark. Så behöver inte bli fallet, men hur stort vore intresset att ta strid mot Washington för ett folk (grönländarna) som i så fall inte riktigt också vill vara danskar? Och vilket intresse skulle i så fall övriga EU ha av att stödja ett Grönland, som i dag faktiskt inte har fullt medlemskap i unionen? EU stödjer Danmark eftersom Grönland är danskt, men bryter sig ön loss upphör förpliktelserna.
Det bästa grönländarna kan göra är att helhjärtat ställa sig bakom den danska nationen. Fast kanske oroar vi oss för problem som aldrig kommer att uppstå? Trump kommer nog att ha en fulltecknad kalender i vilket som helst. Har vi tur glömmer han helt enkelt Grönland.