Joe Biden och Volodymyr Zelenskyj.
"England hade att välja mellan vanäran och kriget, valde vanäran och får kriget." Churchill var en av få som insåg att den brittiska eftergiftspolitiken mot Nazityskland inte bara var skamlig, utan också farlig. Hitler skulle inte nöja sig med varken Österrike eller Tjeckoslovakien, han skulle ständigt vilja ha mer. Och Churchill fick naturligtvis rätt. Eftergiftspolitiken bidrog till andra världskrigets utbrott. Västdemokratierna framstod som så svaga att till och med Stalin valde att direktförhandla med Hitler istället.
En annan gammal sanning säger att det enda vi lär oss av historien är att vi inte lär oss något av historien. Nu kan det vara dags för västdemokratierna att, mycket milt uttryckt, göra bort sig igen.
För hur gick egentligen diskussionen i de slutna rummen under Volodymyr Zelenskyjs senaste besök i Washington? Det var en sammanbiten ukrainsk president som åkte hem och de flesta utgick från att det berodde på (högst berättigat) missnöje med de amerikanska högerrepublikaner som stoppat det senaste stödpaketet i kongressen. Fast kanske var det en helt annan person som bekymrade Zelenskyj.
Hans amerikanske kollega Joe Biden.
Enligt sannolikt trovärdiga uppgifter håller nämligen också Biden att svänga när det gäller Ukraina. Från amerikanskt stöd "så länge det behövs" till amerikanskt stöd "så länge vi kan".
Uppenbarligen tror Vita huset inte längre på några ukrainska framgångar på slagfältet förrän tidigast nästa sommar. Och då är det för sent, om inte av andra skäl så för att Biden vill desarmera frågan före det amerikanska presidentvalet.
Inte så att USA kommer att överge Ukraina, inte helt och hållet och åtminstone inte förrän (Gud förbjude!) Donald Trump eventuellt blir president igen. Fast ändå något åt det hållet. Ukraina ska få hjälp att bygga upp en starkare defensiv, så att nya ryska genombrottsförsök blir omöjliga eller åtminstone alltför kostsamma.
I själva verket kommer Rysslands diktator Vladimir Putin att jubla! Ungefär det här var vad han räknade med, när han redan förra året – efter det förvisso totalt misslyckade fullständiga invasionsförsöket – själv slog in på en mer defensiv linje. Vad Putin och den ryska generalstaben, alla dess felsteg till trots, visste var nämligen att Ukrainas offensiva förmåga var begränsad i närtid. Alltså satsade man på att förstärka de egna linjerna så långt bak som möjligt.
Sakta men tyvärr ganska säkert har den ryska krigsproduktionen tuffat igång. All propaganda om nya stridsvagnsmodeller och undergörande missiler till trots är det visserligen säkra kort man satsar på. Framför allt traditionellt artilleri och medföljande ammunition.
Det är emellertid bara en tillfällig strategi som framför allt syftat till att vinna tid. Vad Putin insett är nämligen att västdemokratierna inte alls är så starka som de inbillar sig. Den västliga krigströttheten är påtaglig, trots (eller just på grund av) att man på sin höjd indirekt är indraget i det ukrainska kriget. Politiker till både höger och vänster talar gärna om fredsförhandlingar istället. Den ammunitionsproduktion som Ukraina saknar har man visserligen talat mycket om i västdemokratierna, men (om uttrycket tillåts) har man sällan kommit till skott. "Europa vet inte hur man för krig" utbrister Ukrainas utrikesminister Dmytro Kuleba, vilket är lite paradoxalt givet kontinentens historia, men tyvärr är alldeles för sant just idag.
När Ukraina orsakar den ryska flottan stora förluster gynnar det också oss. Ändå sviktar det västliga stödet.
Eventuella fredsförhandlingar kommer förstås att föras på Rysslands villkor och lär innefatta större eller mindre ukrainska landavträdelser. Kanske lite som i München -38. Liksom politisk och ekonomisk "normalisering" av Rysslands utrikesrelationer och inga eventuella åtal för krigsförbrytelser och dylikt. Förmodligen kommer de flesta kidnappade ukrainska barn heller aldrig att kunna återvända.
Samtidigt kommer den ryska upprustningen att fortgå. När man inte längre är fullt upptagna på den ukrainska fronten finns det långsiktigt möjligheter att "återställa" trycket på andra frontavsnitt mot väst. Som vid de baltiska staterna, längs gränsen mot Finland eller i Östersjön.
En fred på ukrainska villkor – om så bara en kompromissfred – kräver att trycket mot Ryssland upprätthålls. I annat fall drar vi i väst åter vanära över oss. Och i förlängningen kanske något värre.