Onsdagens EU-debatt i riksdagen handlade, som ofta är fallet, mer om inrikes- än utrikespolitik. Framför allt handlade den om vem som har fel, till exempel om invandringspolitiken.
Det har vi hört förr, fast med helt omvända åsikter.
När Stefan Löfven talade på Refugees welcome-mötet i Stockholm 2015 höll "alla" med honom. Sverige skulle – självklart – ta emot nästan hur många flyktingar som helst. Mötet där och då, på Medborgarplatsen, anordnades av samtliga riksdagspartiers politiska ungdomsförbund.
Alla utom ett. Sverigedemokraternas.
Sverigedemokraterna stod, som vanligt, vid sidan av med en invandringspolitik som var själva sinnebilden av vad som var politiskt inkorrekt.
Fast vad som är politiskt korrekt och inte varierar nu med tid och mode. Inte minst i ett – på gott och ont – värderelativistiskt konsensusland som Sverige. Där vi gärna vi låtsas att alla, eller åtminstone nästan alla, är överens om det självklart bästa alternativet. I synnerhet i så kallade känsliga frågor.
Invandringspolitiken är ett bra exempel. I mitten på 2010-talet var situationen besvärlig nog att hantera, med ett SD som blivit tredje största parti i riksdagsvalet 2014. Plötsligen var knappast ens nästan alla överens längre. Fast fortfarande gick det an att hetsa mot de som önskade en stramare invandringspolitik.
Ingen ville ju samarbeta med "extremister"!
Sedan kom alltså 2015 och Löfven höll – med sedvanlig aningslöshet – tal på Medborgarplatsen. Han skulle strax få ångra sig. Till sist hade över 150 000 personer sökt asyl i Sverige. Löfven och en gråtande Åsa Romson drog i nödbromsen.
Någonstans där insåg alla att det inte bara handlade om bara en nödåtgärd i trängt läge. Utan att hela den liberala svenska invandringspolitiken hade kraschat.
Någonstans där stod det också klart att Jimmie Åkesson hade haft rätt hela tiden. Inte överallt och på alla sätt, men i Sverigedemokraternas enskilt viktigaste fråga – att minska invandringen.
Det ansåg redan många vanliga väljare, som i allt större utsträckning röstade SD. Det satte "sjuklövern" (för att använda Åkessons språkbruk) under press. Fast framför var det den så kallade verkligheten som påvisade att om den politiskt korrekta kartan avviker alltför reella förhållanden mycket, ja då riskerar man att gå riktigt vilse.
Omsvängningen var redan på gång, fast i tysthet. För i landet Lagom är det så det går till, när man tvingas till storpolitiska lappkast.
Så när onsdagens EU-debatt rasade i riksdagen ägnade sig Magdalena Andersson åt en rent trumpistisk historieskrivning. Hon skällde ut Ulf Kristersson för att det var han, eller rättare sagt den dåvarande moderatledda Reinfeldt-ministären, som införde en liberal invandringspolitik! Det sorgliga är att hon inte har helt fel. Fast det verkligt anmärkningsvärda är förstås att Andersson påpassligt nog glömde den politik Socialdemokraterna själva förde på tiden det begav sig. Som när den som till statsminister relativt nytillträdde Löfven välkomnade ännu fler flyktingar på Medborgarplatsen.
"Jag tror det vänder nu på riktigt" sade Löfven och det hade han ju rätt i. Fast knappast på det sätt han väntade sig.
Nu tävlar Kristersson och en invandringspolitiskt nymornad Andersson om att stå för den stramaste linjen. Polerna för vad som är politiskt korrekt och inte har bytt plats med varandra. Önskvärd eller inte är det förmodligen en helt realistisk attitydförändring. Fast ändå historiskt utomordentligt intressant och en förskjutning som genomförts utan självkritisk reflektion. Både inom partier och riksmedier.
Sedan är det lika sant att precis som Sverigedemokraterna då finns det andra partier som i dag ställer till det för alla som eftersträvar konsensus inom invandringspolitik. Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet vill i varierande utsträckning återliberalisera flyktingmottagandet. Det är till verkligt besvär för Andersson och säkert något Kristersson kommer att påpeka många gånger innan nästa riksdagsval.
Ingen vill ju samarbeta med "extremister".