Efter att Emmanuel Macron säkrat sin seger väntas den återvalde franske presidenten begå en av sin första utlandsresor till Kyiv. Andra har som bekant redan varit där i närtid. Storbritanniens premiärminister Boris Johnson till exempel, liksom hans danska och spanska kollegor.
Fast inte Magdalena Andersson.
Det kan man i viss mån visserligen förstå. Hon är relativt nytillträdd, aldrig varit särskilt profilerad inom utrikespolitiken (åtminstone inte utanför EU:s budgetfrågor) och har dessutom den för socialdemokrater besvärliga Nato-frågan att hantera på hemmaplan. Andersson behöver alltså inte skämmas. Fast har inte heller några skäl att vara överdrivet stolt.
Allvarligare är då att utrikesminister Ann Linde (S) inte heller hon åkt till Kyiv, utan nöjt sig med att träffa sin ukrainske kollega Dmytro Kuleba på gränsen till Polen tidigare under kriget. Man ska verkligen inte skämta om sådana här saker, för krig är allt annat än en komedi, men det ger ett fegt och nästan lite löjligt intryck. Det är inte utan sina risker att åka till Kyiv, men om till och med Johnson vågat det, borde Linde kunna göra detsamma. Det borde vara en självklar del av hennes jobb.
Riktigt spännande hade det då blivit om hon tagit försvarsminister Peter Hultqvist (S) med sig eftersom det svenska vapenbiståndet varit relativt omfattande. Säkert skulle det sätta myror i hjärnan på tjänstemännen i Kreml!
Så lär förstås inte ske. Och tyvärr väntar vi också på att se bilder på Linde i Kyiv. Dröjsmålet är dåligt i sig, men kan också vantolkas i Kreml och annorstädes. Kanske som att stödet för Ukraina i själva verket har börjat svikta. Som utrikesministern säkert är väl förtrogen med får nämligen alla resor betydelse. De som genomförs, de som ställs in och de som inte genomförs alls.
Слава Україні! Героям слава!