Det blev inte jag den här gången heller. Med tanke på att jag inte ens sökt till det europeiska astronautprogrammet är det visserligen inte så konstigt att jag inte blev uttagen, fast jag betraktar det snarast som en detalj i sammanhanget. Av över 20.000 sökande antogs till sist fem "karriärastronauter" och ett dussin reserver, vilket inte är så halvdant som det låter. Vår nyantagne svenske reservist – Marcus Wandt från Linköping – har goda chanser att få följa med upp i rymden så småningom.
Hans kvalifikationer är förstås utomordentliga. Gedigen akademisk ingenjörsutbildning, stridsflygare och testpilot på Saab. Han ger ett både intelligent och sympatiskt intryck. Förhoppningsvis är åtminstone det något vi kanske delar.
Däremot inser en annan att jag förmodligen hade rensats bort redan i förstasorteringen, eller rentav innan dess – likt post som kommit till fel mottagare. Om det är någon tröst är jag knappast ensam. Misstänker att det är många som sedan barnsben drömt om en framtid i tyngdlöst tillstånd men, som det ofta är här i livet, "har det inte riktigt blivit av".
Möjligen är detta ändå värre i Sverige, där vi ända sedan just barnsben emellanåt pådyvlats den ganska världsfrånvända, men påstått rättvisa, uppfattningen att vi alla är vinnare. Inte bara under vissa omständigheter eller vid något enskilt tillfälle, utan hela tiden. Alla kan vara Lucia (fast på min tid gällde det visserligen inte pojkarna).
Nu råkar min bild av rättvisa vara något mer "inskränkt". Jag inbillar mig nämligen att det är mer rättvist att den bäst lämpade faktiskt vinner tävlingen, än att alla får dela på guldmedaljen. Och därför är det bara rätt och riktigt att urvalsprocessen till, exempelvis, astronautyrket i slutändan innebär att många är kallade, men få är utvalda.
Fast det beror å andra sidan på vad man efterfrågar. När jag träffade vår förste astronaut – Christer Fuglesang – för några år sedan var jag därför fräck nog att (ni har förmodligen redan gissat det) föreslå mig själv som astronaut!
Jag har nämligen något som dagens astronauter saknar. En medelålders man med måttligt god fysik, lite högt blodtryck och tveksam simultankapacitet. Jag är med andra ord som folk är mest – och just det borde göra mig intressant, ja rent av ett framtidslöfte.
För om vi ska erövra rymden på riktigt får det vara slut på att anpassa människan efter rymdfärderna och därför bara nöja sig med fysiska och psykiska toppexemplar som astronauter. Istället måste rymdfärderna anpassas efter människan, så att fler får möjlighet att ta sig ut i omloppsbana. Ungefär som när passagerarflyget utvecklades för hundra år sedan. Primitivt med dagens mått mätt, fast ändå alltmer anpassat efter vanliga resenärer. Man kunde ju inte kräva att passagerarna skulle vara fullutbildade aviatörer, sitta utomhus med pälsmössa på huvudet eller ens tvinga dem att klättra upp i trånga sittbrunnar.
Vet Nasa eller några andra hur vanliga människor fungerar i rymden? Nej, just det och därför behövs det någon att öva på. Det är så jag borde komma in i bilden.
Men, invänder måhända en och annan, varför just jag och inte någon annan fysisk medelsvensson? Därför att jag veterligen är först att föreslå mig själv, här och nu. Någon rättvisa får det ju vara!