Ni missade väl inte regeringens utrikesdeklaration under onsdagen, med åtföljande riksdagsdebatt? Jo, det gjorde nog många av er! Och det är inte precis något att skämmas för. Det mesta som sades var vad som förväntades.
Fast så var också det intressanta inte vad som sades – utan vad som inte sades och ibland inte ens antyddes. Och Maria Malmer Stenergard (M) hade inte skämts för sig som utrikesminister i nästan vilken socialdemokratisk efterkrigsregering som helst.
Det som verkligen uttrycktes hade förstås inte gått an på tiden det begav sig. Med en utrikesminister som – helt öppet! – kritiserar Ryssland. Som påpekar att stödet till Ukraina är grundläggande för Sveriges säkerhetspolitik. Att det numera går an, ja närmast förutsätts, att en utrikesminister ska tala sig varm för såväl EU och Nato.
Det hade man inte trott för 50 eller 75 år sedan.
Samtidigt omnämndes USA, om jag inte räknat fel, bara två gånger. Och då entydigt positivt. Förenta Staternas president Donald Trump omnämndes inte alls vid namn.
Visst, allt får inte plats ens i dessa mer eller mindre voluminösa utrikesdeklarationer. Fast nu var det inte någon bortglömd dissident eller lika bortglömd konflikt i tredje världen som Malmer Stenergard missade att pressa in på sina tjugo minuter.
Utan Grönland. En del av vårt grannland Danmark, som nu hotas av världens mäktigaste stat – Trumps USA. Måhända ett hot som är mer verbalt än reellt, men otrevligt nog ändå.
På motsvarande sätt talade sig utrikesministern varm om den globala frihandeln och nämnde bland annat ett nytt avtal mellan EU och Mexiko. Samtidigt som hon alltså inte nämnde de trumpistiska handelshoten mot just Mexiko, eller för den delen nya amerikanska ståltullar, som kommer att slå hårt mot många europeiska företag. Detta samtidigt som EU:s handelsministrar möttes under onsdagen för att diskutera eventuella motåtgärder. Vår egen utrikeshandelsminister Benjamin Dousa (M) utlovade "proportionerliga, välavvägda" svar på Trumps politik.
Varför nämnde Malmer Stenergard inte något av detta?
Jo, vi förstår alla varför. I likhet med många andra länder inser man behovet av goda relationer till Washington. Förflugna ord kan reta upp den kitslige hyresgästen i Vita huset, kanske helt i onödan. Ibland måste man hålla god minne i elakt spel. Och så vidare.
Det har vi alltså hört förut, inte minst från svenska regeringar som på andra områden var nog så utrikespolitiskt aktiva. Under det kalla kriget var det emellertid undfallenhet som gällde – i förhållande till Sovjetunionen. En del har skämtat och kallat politiken för "Undénfallenhet", efter den dåvarande socialdemokratiske utrikesministern Östen Undén (1945-62). Givet de säkerhetspolitiska förutsättningarna efter andra världskriget eftersträvades bästa möjliga relationer till Moskva.
Detta verkställdes genom verkliga eftergifter, till exempel den famösa baltutlämningen. Fast framför allt genom tystnad. Att kritisera Sydafrikas apartheidpolitik gick an, liksom missförhållanden i det demokratiska USA eller högerkupper i Latinamerika. I relationen till Moskva – och dess satellitstater – tassade man på tå.
Det lät (eller rättare sagt inte lät!) som när Malmer Stenergard presenterade Sveriges utrikesdeklaration under onsdagen.
På en fråga under riksdagsdebatten konstaterade Malmer Stenergard att det viktigaste för ministären Kristersson är att värna Sveriges intressen (har det inte alltid varit det?) och ansåg att detta egentligen inte var så annorlunda än den nuvarande amerikanska presidentadministrationens ambitioner! Var och en sig själv närmast med andra ord.
Vad är då den omtalade solidariteten inom exempelvis Nato värd?
Framför allt – vad är det för mening att tala om fördjupat nordisktbaltiskt samarbete, eller för den delen framhålla ökat engagemang i arktiska förhållanden, om vi samtidigt inte ens klart och entydigt kan ställa oss bakom Danmark i den situation som nu uppstått?
Ingen hade förväntat sig några vådliga utspel. Det hade varit att överreagera på Trumps villkor och rentav kunnat få kontraproduktiva effekter. USA är en demokrati och – tro det eller ej – kommer Trump knappast att sitta kvar som president för evigt. Och visst kunde man mellan raderna också utläsa en (mycket försiktig) kritik mot den amerikanska politiken i delar av utrikesdeklaration. Åtminstone indirekt. Åtminstone med lite god vilja.
Låt oss kalla det för det verkligen är. Undfallenhet.