Äntligen. Det blågula blocket ledde över det rödgröna blocket med ett enda mandat, men när de sista rösterna räknades ökade övervikten till tre. Därmed var regeringsfrågan definitivt avgjord.
För de blågula partierna i allmänhet och snart pågående statsminister Ulf Kristersson är det ett lika lugnande som glädjande besked. Tre mandats övervikt är i praktiken mycket bättre än ett enda ynka. Marginalerna är inte längre helt minimala.
Kristersson mottog utvecklingen med samma behärskade glädje som under valnatten. Han vet att mycket stora politiska utmaningar står framför honom. Mycket hårt arbete, först och främst kanske att förbereda Sverige för en vinter i energikrisens tecken.
Andersson tvingas avgå – igen. För vi minns ju kalabaliken som tvingade henne att avgå innan hon egentligen ens hade hunnit tillträda. Miljöpartiet lämnade regeringen under synnerligen ovärdiga former och det symboliserar i sin tur vilka tveksamma vänner som ingick i det rödgröna regeringsunderlaget. Jämte De grönas opålitlighet ägnade sig Centern och Vänsterpartiet åt att varna för varandras inflytande under hela valrörelsen. Inte konstigt att valet då gick som det gjorde.
Den avgående statsministern ärvde dessutom ett berg av uppskjutna frågor, som Stefan Löfven lämnade efter sig. Ändå lyckades hon locka nya väljare till Socialdemokraterna under valet. Låt vara att många av dessa i sin tur lär ha kommit från C och V.
Man måste erkänna att Andersson erkände sig besegrad under värdiga former. Hon varnade visserligen, möjligen en smula övertydligt, för Sverigedemokraterna, men sade sig också förstå varför många röstade på SD.
Sist och slutligen får vi inte glömma att det faktiskt var Magdalena Andersson som lämnade in Sveriges ansökan om Nato-medlemskap. Det är inte något dåligt arv efter så kort tid som statsminister, alldeles oavsett hur mycket vi nu har anledning att hoppas på Ulf Kristersson som hennes efterträdare.