Hade nationalpopulisten Jair Bolsonaro varit att föredra som Brasiliens president istället för socialisten Luiz Inácio Lula da Silva? Denna, för åtminstone svenska förhållanden, något hädiska fråga är faktiskt nödvändig att ställa. Efter att Lula ställt sig på Rysslands sida i kriget mot Ukraina, men dessutom börjat gulla med den kinesiska diktaturen.
Lulas till synes lika överraskande som upprörande uppträdande är emellertid, av flera skäl, inte särskilt förvånande. I själva verket är han en ganska typisk representant för stora delar av den latinamerikanska vänstern: programmatiskt USA-fientlig, men också blind för kommunismens världshistoriska förbrytelser. Romantiska kommunister kallade Leonid Brezjnev denna vänster, som inbillade sig att Lenin faktiskt var god och inte hade en aning om realkommunismens förutsättningar.
USA-hatet har visserligen historiska skäl, och grundar sig i det brasilianska fallet på Förenta Staternas stöd till militärdiktaturen under kalla kriget. Samtidigt är hatet inte allmänt (vilket också förklarar varför många till exempel röstade på Bolsonaro i det senaste brasilianska presidentvalet) och är dessutom intellektuellt grunt – vilket delvis förklaras av att bara Kuba lyckades införa en kommunistisk diktatur i Latinamerika. Med öststatserfarenheterna i Europa i bagaget hade ekvationen förstås blivit en annan.
Lula da Silva struntar inte bara i det ukrainska lidandet, han inbillar sig också att det hjälper att söka allierade i Moskva och Peking för att balansera Washingtons (som han ser det) världspolitiska dominans. Därmed gör han sig till en marionett för inte bara Vladimir Putins sviktande imperialistiska ambitioner, utan också Xi Jinpings betydligt farligare dito. Han är visserligen inte först i Latinamerika. Venezuelas tidigare diktator Hugo Chavez – en gång den svenska yttervänsterns egen älskling – lät sig lätt och ledigt luras av kollegan Alexander Lukasjenko i Belarus. Lukasjenko fick nästan gratis venezolansk olja i utbyte mot, tja i praktiken inte mycket mer än några flådiga medaljer på Chavez bröst.
Fjäskandet för Moskva och Peking återfinns emellertid inte bara hos den latinamerikanska vänstern, utan också i Afrika. Även här sviktar stödet för Ukraina, men realpolitiska förutsättningar talar dock för att västkritiken är relativt ytlig. Av ekonomiska skäl kan man inte kosta på sig någon verklig brytning, även om farorna med Kinas i praktiken nykoloniala politik inte bör underskattas – i synnerhet inte som förutsättningarna att muta mer eller mindre korrupta regimer ofta är god.
Andra balanserar mer försiktigt. Under den stora säkerhetspolitiska läcka som drabbat USA, har det också visat sig att Egypten förberedde en försäljning av upp till 40.000 artilleriraketer till Ryssland. Något som Kairo försökte hemlighålla, men till sist valde att avstå ifrån – sannolikt tack vare "offensiv" amerikansk diplomati.
Nu får Ukraina köpa raketerna istället.
I många fall handlar det utrikespolitiska agerandet om ren och skär vinning för egen del, i andra fall om att testa den västliga toleransen i allmänhet och den amerikanska i synnerhet. I bakgrunden spelar korruption in men, som i fallet Brasilien, också delvis feltolkade historiska erfarenheter och USA-fientlig vänstervurm.
För oss européer finns det åtminstone ingen anledning att sympatisera med den så kallade Tredje världens vänsterpolitiker, i den mån desamma går exempelvis Moskvas ärenden. Istället bör vi se saker och ting ur ett nyktert realpolitiskt perspektiv, vilket för oss tillbaka till ursprungsfrågan: hade Bolsonaro varit att föredra framför Lula?
Kanske inte, ändå. För den ene är i själva verket inte mycket bättre än den andre. Strax före det ryska storanfallet på Ukraina före året åkte ju Bolsonaro till Moskva. I syfte att garantera importen av rysk konstgödsel i händelse av det storkrig som den brasilianske presidenten uppenbarligen misstänkte skulle följa.
Pengar luktar ju inte, som bekant.