I onsdags var det exakt 25 år sedan svenska folket röstade ja till EU-medlemskap. Två tydliga alternativ – ja och nej – där ja inte bara var principiellt, utan också handlade om framförhandlat avtal med resten av EU, och nej innebar status quo. Det är en stor skillnad jämfört med exempelvis brittiska brexit.
Förvisso var folkomröstningen om euron nio år senare var lika korrekt den – låt vara principiellt mer kontroversiell, eftersom Sverige egentligen inte har rätt att säga nej till euron enligt vårt medlemskapsavtal inom EU.
De två senaste folkomröstningarna har alltså varit tydliga. Annat var det förr.
Vi börjar med den första, om rusdrycksförbud 1922. Nationen var framför allt geografiskt splittrad (förbudsvännerna återfanns främst i norr). Till sist deltog ändå bara 55 procent, vilket visserligen var typiskt för allmänna val vid tiden. Nej-sidan vann som bekant och kanske var det tur, med tanke på de negativa effekter som det amerikanska rusdrycksförbudet gav exempel på.
Som alla folkomröstningar i Sverige var också denna rådgivande och då kan det vara intressant att män och kvinnor hade olika valsedlar, låt vara att alternativen var desamma. Förbudsivern var större bland kvinnor och vissa ville sannolikt underkänna en majoritet om inte densamma återfanns också bland männen...
1955 var det dags för nästa folkomröstning – denna gång om övergång till högertrafik. Valdeltagandet var åter lågt, men resultatet övertygande nog i sig. Nej-sidan vann med nästan 83 procent!
Sällan har folkviljan uttryckts tydligare. Sällan har våra politiker valt att köra över samma folkvilja. Sällan har de haft så rätt.
För redan efter några år insåg många hur idiotiskt det var att fortsätta använda vänstertrafik i ett land där ratten på bilarna också sitter till vänster. I stort sett alla nej-sidans argument hade visat sig felaktiga och 1967 blev det därför högertrafik trots allt. Utan folkomröstning, utan folkliga protester.
Men om folkomröstningarna 1922 och 1955 ändå var tydliga i den meningen att folket ställdes mellan blott två val, framstår folkomröstningarna 1957 och 1980 som demokratiska parodier. Väljarna ställdes inför tre alternativ.
ATP-omröstningen 1957 slutade med att den socialdemokratiska linje 1 visserligen blev störst, men inte fick egen majoritet. Efter att en folkpartist bytt sida under riksdagsomröstningen fick Socialdemokraterna igenom sin vilja trots allt. Med eller mot folkets vilja.
Folkomröstningen 1980 slutligen handlade som bekant om kärnkraften och är förmodligen den mest missförstådda, för att inte säga mest feltolkade i modern tid. Rent formellt möttes väljarna av tre avvecklingslinjer! Men linje 1 (Moderaterna och, pikant nog, APK) framställdes ändå – med all rätt – som ja till kärnkraft. Linje 3 företräddes av Centerpartiet, VPK och KDS, med krav på en snabb avveckling. Socialdemokraterna slutligen företrädde (tillsammans med Folkpartiet) linje 2, som skiljde sig från linje 1 framför allt genom krav på större statligt ägande. Olof Palme (då oppositionsledare) visste nämligen att Moderaterna aldrig skulle godta dessa krav, han vill till varje pris inte stå på samma sida som Gösta Bohman.
Linje 2 "vann" med 39,1 procent mot 38,6 för linje 3. Fast tillsammans med linje 1 hade alltså över 60 procent röstat för att behålla kärnkraften, eller avveckla den med "förnuft", som Socialdemokraterna påstod. Det blev förstås inget med det, trots att den synnerligen förvirrade folkomröstningen länge inte fick ifrågasättas i den offentliga debatten, lika lite som ett senare tillkommit löfte om kärnkraften skulle vara slutavvecklad senast 2010.
Istället röstade riksdagen, påpassligt nog just 2010, för att möjliggöra att äldre reaktorer kan ersättas med nya. Så kan det också gå.