Kristdemokraternas toppnamn Alice Teodorescu Måwe har chansen att frälsa sitt parti på söndag.
Den, ärligt talat ganska tama, valrörelsen är nästan över och på söndagen går vi alla för att rösta fram ett nytt Europaparlament. Eller åtminstone, typ, hälften av oss. Det är så många som brukar delta i Europavalen. En del tyder rentav på lägre deltagande i år.
Egentligen är det konstigt eftersom så mycket står på spel. Både i Bryssel och i Sverige – liksom många andra länder. För vår räkning kan det i värsta fall sluta med en regeringskris.
Tre partier riskerar nämligen att åka ur parlamentet: Centerpartiet, Kristdemokraterna och Liberalerna. Ingen av partiledarna lär överleva en sådan katastrof.
Centerpartiets eventuella genomklappning lär visserligen inte påverka regeringsfrågan. Däremot om L skulle åka ur. Då skulle många förmodligen ifrågasätta inte bara Johan Pehrson, utan kanske också hela Tidö-samarbetet.
För Liberalerna skulle ett utträde framför allt vara en närmast existentiell kris, eftersom partiet gör sitt bästa för att vara det (enkelt uttryckt) mest EU-positiva partiet. Men också för KD skulle många säkert ifrågasätta Ebba Buschs partiledarskap, i synnerhet som det precis som i Centerfallet, skulle handla om förlust av två mandat.
Nåja, ska man tro opinionsundersökningarna kommer alla tre partierna trots allt att få skicka representanter till parlamentet i Bryssel och Strasbourg. Småpartier brukar över huvud taget göra bättre ifrån sig än i riksdagsvalen, vilket Miljöpartiet hittills varit det bästa exemplet på.
Värre är det ofta för de stora partierna, även om årets val kan leda till en viss "normalisering". Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna väntas ta minst ett nytt mandat var. Moderaterna borde rimligtvis också ha chans på ett nytt mandat.
Det egna partiets öden ger Ulf Kristersson lite anledning att få nattsömnen störd. Då oroar han sig nog mer för vad som skulle hända om L och KD åker ur.
Europas mest framgångsrik politiska högerytter, Italiens premiärminister Giorgia Meloni.
Ytligt sett är det enklare i Bryssel, för Europaparlamentet tillsätter ju inte någon regering. Däremot har man ett och annat att säga till om i valet av nästa EU-kommission och inte minst dess ordförande.
Ursula von der Leyen är ju egentligen självskriven för återval, men nu gnisslas det från vänster eftersom hon anses ha umgåtts lite för politiskt intimt med Italiens premiärminister Giorgia Meloni, vilken som bekant kommer från nationalkonservativa Fratelli d'Italia (Italiens bröder).
Italiens bröder är genom Meloni tongivnade inom partigruppen ECR i Europaparlamentet. Samma grupp som Sverigedemokraterna tillhör och som förväntas göra ett ganska bra val. Detsamma gäller mer ultranationalistiska ID, med Marine Le Pen i spetsen. (Att varken Meloni eller Le Pen sitter i parlamentet är härvidlag av underordnad betydelse.)
Inte ens tillsammans väntas de båda partigrupperna visserligen vinna några jordskredssegrar. Fast de kan möjligen ändå blockera von der Leyens kommissionskandidatur, eller på andra sätt störa rådande ordning i parlamentet.
Moderaternas och Kristdemokraternas partigrupp EPP väntas backa något, samtidigt som socialdemokratiska S&D mer eller mindre gör på stället marsch. Små förändringar, som emellertid förstärks av att den liberala partigruppen i parlamentet däremot väntas backa kraftigt.
Om man ska tro opinionsundersökningarna kommer det att gå än sämre för de gröna och mörkröda partigrupperna. Sannolikt blir de minst av alla grupper i parlamentet, klart distanserade av både ECR och ID, så i den meningen finns det skäl att tala om högervindar.
Eller något sådant, för en "grupp" som också kan göra bra ifrån sig är de grupplösa. Här finns allt från i grunden borgerliga Junts per Catalunya (Tillsammans för Katalonien) till Viktor Orbans ungerska Fidesz och extremnationalistiska tyska AfD (som inte ens Le Pen vill ha att göra med).
Mycket talar alltså för ett mer splittrat parlament, som kan få svårare att enas om exempelvis kommissionärer. Att säga nej är ju mycket lättare än ja, så resultatet kan bli allmän handlingsförlamning i många frågor.
Om man därtill lägger de olika inrikespolitiska konsekvenserna, förstår man att mycket står på spel. I Frankrike väntas Le Pens Rassemblement National (Nationell samling) utklassa president Emmanuel Macrons Renaissance och i Tyskland fruktar många stora framgångar för AfD.
Vid den jämförelsen framstår de potentiella svenska konvulsionerna ändå som ganska måttfulla.