Så har då Sverige, tillsammans med Finland, lämnat in ansökan om Nato-medlemskap. Det är förstås en historisk händelse, som påverkar vår säkerhetspolitik. Fast är det också något som påverkar vår självbild? Av många kommentarer i medierna – och inte bara de mest negativa – kan man tro det.
Enligt dessa uppfattningar är alliansfriheten en del av vår nationella identitet, vilket är lustigt eftersom det är åsikter som främst framförs från vänster – där man annars brukar sky allt som andas nationalism. Något ligger det hur som helst i attityderna. Men bara något.
Först och främst är, eller snarare var, det ideologiska nyckelbegreppet neutralitet – inte alliansfrihet. Under det kalla kriget hette det "alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig". Det var först efter Berlinmurens fall den devisen omprövades, eftersom det så uppenbart påvisades att den svenska neutraliteten mellan två block var halvvägs fel och inte något att vara stolt över. Inte mer än under andra världskriget.
Den efterkrigstida neutralismen rymde ändå ett ideologiskt egenvärde. Det har verkligen funnits många som varit stolta över denna politik, vissa är det fortfarande. Begreppet rymde mer än blott och bart en amoralisk isolationism. Politiken gick hand i hand med sympatier för länder långt borta, ofta med kolonialt förflutet. Samtidigt en politik som ofta marscherade i takt med fredsrörelser och en önskan att hitta politiska alternativ bortom öst och väst.
Idealistiskt med andra ord. Eller hycklande, beroende på hur man väljer att se det. För neutraliteten byggde inte bara på en stark egen försvarsmakt, utan också ett hemligt samarbete med det avskydda Nato. Det var också attityder med många blinda fläckar. Hur kunde vår inställning vara överlägsen våra västskandinaviska grannar? Och hur kunde vi vurma för befrielserörelser i tredje världen, men fullkomligt strunta i Östblockets förtryckta massor?
Den avgörande frågan här och nu är dock inte vem som hade rätt och fel på tiden det begav sig, utan huruvida denna neutralism – och i överförd mening alliansfriheten – varit en del av vår nationella identitet. Av en del kommentarer kan man nämligen tro att vi nu överger något vi alla tidigare trodde på och var anhängare av. Problemet är emellertid att vi är många för vilken neutraliteten aldrig var identitetsskapande. Något vi i bästa fall var, tja, neutrala inför! Fast oftare ogillade.
Personligen gick jag mentalt med i Nato redan på 90-talet, om inte förr. Det gör mig inte speciell, utan snarare del av en vanligtvis ganska tystlåten folkrörelse. För vi har varit många som aldrig uppskattade neutraliteten som nationell markör. Som inte bara avskydde kommunismen, utan insåg hur löjligt det var att jämföra den amerikanska demokratin med den sovjetiska diktaturen (nästan som att inte kunna välja mellan Biden och Putin).
Som dessutom inte tyckte det var någon bra att idé att stödja socialistiska befrielserörelser i tredje världen eller satsa biståndsmiljarder på lika socialistiska experimentstater. Eller för den delen varken tyckte att alla svenska vänstermonopol (med radio- och tv-monopolet i främsta rummet) var något att behålla. Som tyckte att Olof Palme var en dålig statsminister och kände misstänksamhet mot en vänstervriden fredsrörelse.
Allt det där börjar bli längesedan nu. Och neutraliteten har alltså bytts ut mot alliansfrihet "som tjänat oss väl", vilket på sin höjd är en halvsanning och i vilket fall som helst inte säger någonting om framtiden. Säkerhetspolitiskt var ju Nato det normala i västvärlden. Vår neutralitet var udda och försvarades med närmast kvasinationalistisk retorik.
Vissa uppskattade detta emellanåt märkliga gråmelerade folkhem och det tycker jag man ska respektera. Allt var inte dåligt och ibland är det hur som helst omöjligt att avgöra vem som objektivt hade rätt, inte sällan var det en fråga om perspektiv. Jag förstår om vissa är upprörda för hur vi på några veckor kunde gå från den till synes eviga neutraliteten – förlåt, alliansfriheten – till att söka medlemskap i Nato. Hur hela deras om inte världsbild, så åtminstone Sverigebild har rubbats.
Fast denna Sverigebild är alltså inte hela svenska folkets. "Att gå med i Nato ger oss en ny identitet" skriver utrikeskorrespondenten Jenny Nordberg i Svenska Dagbladet. Vissa av oss, kanske. För alla oss andra – som så att säga redan gått med i Nato – handlar det om normalisering. Som dessutom inte gått för fort, utan alldeles för långsamt.