I veckan intervjuades Carl Bildt och den tidigare försvarsministern och talmannen Björn von Sydow (S) i Dagens Nyheter. Intervjun handlade framför allt om behovet av totalförsvarets upprustning, men de gamla toppolitikerna funderade också på varför de andra nordiska länderna lyckats bättre i sin bekämpning av covid-19 än Sverige. von Sydow ansåg att med erfarenheterna från andra världskriget var de andra länderna mentalt bättre förberedda på att agera snabbt och starkt vid behov, och fick medhåll av Bildt.
Väl att lägga märke till, påståendet förutsätter ju att Sverige verkligen misslyckats jämfört med de andra nordiska länderna. Det är egentligen uppenbart för alla, men det är sällan några ens indirekt (som von Sydow och Bildt) vågar erkänna detta öppet. Det svenska fiaskot har blivit elefanten i rummet, som ingen vill se.
I skrivande stund har cirka 3.500 svenskar avlidit i covid-19. Detta att jämföra med knappt 550 döda i Danmark, knappt 300 i Finland, tio på Island och knappt 250 i Norge. Även om man tar hänsyn till Sveriges större befolkning blir skillnaden förfärande.
Det går förstås att vända på resonemanget också. Varför har våra nordiska grannar lyckats inte bara så mycket bättre än oss, utan också bättre än många andra europeiska länder? Även om det inte är något svar på den svenska gåtan, bör vi vara glada för de relativa framgångarna i Danmark och Finland, Norge och lilla Island.
Men om Sverige sticker ut på något sätt även i ett bredare internationellt perspektiv, är det tyvärr negativt också där. Inom EU delar vi till exempel en sjätteplats tillsammans med Nederländerna – sexa från botten alltså. Allra sämst går det (per capita) för Belgien, därefter de sorgliga spanska och italienska exemplen, följt av Storbritannien och Frankrike. De stora länderna har och har haft problem, vilket sett till befolkningsdensitet kanske inte är så konstigt.
Det stora undantaget är Tyskland, med knappt tio döda per 100.000 invånare (till skillnad från 40 i Frankrike och 32 i Sverige). Men även andra länder i Centraleuropa har varit framgångsrika i bekämpandet av coronasmittan, till exempel Polen.
Skillnaderna mellan Sverige och våra nordiska grannar blir dock särskilt intressanta på grund de stora likheterna mellan alla de nordiska länderna – och det faktum att Sverige valt en annan och liberalare väg än många andra stater. Därtill är förstås bristerna inom svensk äldrevård omvittnade och erkända till och med av Folkhälsomyndigheten (FHM). Men det ena kan hänga samman med det andra. Genom en relativt stor spridning i samhället utanför äldreboenden (och isolerade äldre inom hemtjänsten), har personalen förmodligen synnerligen ofrivilligt bidragit till att just de som skulle skyddas drabbats särskilt hårt. Personalen har helt enkelt smittats utanför sina arbetsplatser, samtidigt som testning och smittspårning varit helt undermålig och det dessutom varit stor brist på skyddsmateriel.
Även om FHM:s representanter med statsepidemiologen Anders Tegnell i första ledet gärna talar om olika faser och hur svårt det är att jämföra länder med varandra, är skillnaderna så stora att de inte går att skylla på något annat än våra egna tillkortakommanden. Eller ska vi i smyg sitta och hoppas på att våra grannländer ska drabbas av en katastrof nu när de försiktigt öppnar upp sina samhällen igen, bara så att vi själva på en relativ skala ska framstå i bättre dager?
Vore det inte lämpligt att se elefanten i rummet istället, erkänna begångna misstag och göra omtag inför kommande veckor och månader?