Vissa hävdar att politikerna allt för slaviskt låter sig påverkas av opinionsundersökningar, vilket riskerar att leda till en kortsiktig och populistisk politik. Måhända, fast det förutsätter åtminstone att makthavarna kan förstå vad opinionsmätningarna säger. Men ibland är det verkligen svårt att förstå vad många svenskar vill.
I DN 6/1 presenteras en opinionsundersökning från Ipsos, om vår inställning till försvaret och Nato. Svaren må vara hur ärliga som helst – resultatet är ändå lätt bisarrt.
Överraskande eller inte, har Nato-motsåndet åter ökat. Bara 31 procent vill gå med i Nato, medan 44 säger nej (och resten är osäkra). Men samtidigt anser 46 procent att Nato kommer att hjälpa oss i vilket fall som helst. En inställning som är starkast bland de som själva är Nato-motståndare.
Man skulle i bästa fall kunna tolka detta som ett, låt vara djupt osolidariskt, försök till en cyniskt säkerhetspolitisk analys. Ännu ett utslag av den dubbelmoraliska stormakten Sverige?
Fast tyvärr fruktar jag att det snarare handlar om (lika osolidariskt) önsketänkande.
Inte blir det mycket bättre när medborgare tillfrågas om förtroendet för försvaret och behovet av upprustning. Blott 14 procent har stort förtroende för försvarets förmåga. Ändå vill bara 48 procent se någon upprustning – något färre än tidigare. En dryg tredjedel tycker att dagens nivå är tillräcklig. Av dessa måste många med statistisk rimlighet samtidigt sakna fullt förtroende för försvarets förmåga...
Frågan är visserligen delvis felställd, eftersom man kan ha visst förtroende också för en underdimensionerad verksamhet – förutsatt att denna utifrån existerande förutsättningar gör sitt bästa (vilket i stor utsträckning gäller Försvarsmakten). Däremot är det märkligt att å ena sidan påstå sig missnöjd med en verksamhet och samtidigt inte vilja se någon resursförstärkning.
Nästan lika märkligt som att aningslöst hoppas på hjälp från en organisation man inte vill gå med i.