Som en samfälld suck av lättnad. Så enkelt är det att sammanfatta den europeiska reaktionen efter att Joe Biden äntligen installerats som amerikansk president.
Donald Trump var inte bara en elefant i den diplomatiska porslinsbutiken, utan ofta dessutom en ärketölp, på ren svenska. Som lätt och ledigt förolämpade sina värdar vid statsbesök eller inbillade sig att EU hade som affärsmodell att djävlas med Förenta Staterna – han var dessutom oberäknelig.
Fast kanske är det ändå inte riktigt så enkelt. Kanske finns det rentav något Trump lärt oss, som vi borde tacka honom för. Och som, om vi gör vår hemläxa, rentav kan förbättra relationerna mellan Europa och USA.
Vi hade alla anledning att vara tacksamma för den amerikanska segern i andra världskriget, en händelse som präglat allas våra liv i trekvarts sekel nu. Inte bara storpolitiskt, utan också populärkulturellt – vilket dessutom tog sin bana genom allt från jazz till charleston och Hollywood redan efter världskriget innan dess, för hundra år sedan. Förenta Staterna räddade oss inte heller bara från nazismen, utan också kommunismen. Och på andra sidan järnridån var USA den självklart lysande fyrbåken i det totalitära mörkret.
Vi har alltså förlitat oss på Förenta Staternas politiska ledning, såväl som överlägsna militära styrka. Samtidigt som vi likt arketypiska tonåringar tagit oss rätten att samtidigt ifrågasätta det amerikanska föräldraskapet efter eget godtycke. När vi ställts inför besvärliga storpolitiska utmaningar har vi högljutt krävt amerikanskt ledarskap och amerikanska insatser. Och om dessa insatser varit mindre framgångsrika, har vi självklart tagit oss rätten att beklaga oss och kritisera USA.
Trump påstod att vi européer utnyttjade Förenta Staterna, han hotade till och med att lämna Nato. I Europas huvudstäder var man närmast panikslagen. Snart nog visade det sig visserligen att mycket bara var munväder – men inte bara. Det redan framförhandlade frihandelsavtalet mellan USA och EU skattade till exempel åt förgängelsen.
Och då, om inte förr, insåg vi hur bra vi hade haft det tidigare – oavsett om den amerikanske presidenten varit republikan eller demokrat. Fast också hur bekväma och handlingsförlamade vi blivit, att det därigenom fanns destruktiva drag i vår relation till USA. Att det ibland också fanns grund för det amerikanska missnöjet, även om det tog sig ovanligt sura uttryck med just Trump vid makten.
Förhoppningsvis har vi lärt oss läxan. För vi ska inte inbilla oss att Europas väl och ve står högst på Joe Bidens att göra-lista. I värsta fall riskerar vi rentav att chockas över hur lite som eventuellt förändras, även om Biden naturligtvis är en långt större diplomat än Trump.
Förhoppningsvis har vi också lärt oss att den franske presidenten Emmanuel Macron har mer än små poäng när han talar om europeisk suveränitet och strategisk autonomi. Vi kan inte längre lita blint på Förenta Staterna – vilket långsiktigt faktiskt är bra och till nytta på båda sidor Atlanten. För det ena behöver ju inte utesluta det andra. Vi måste definitivt slå vakt om ett samarbetet med USA, men det vore bra om detsamma kunde bedrivas under mer jämlika former.
Händelserna i USA har samtidigt påvisat att utmaningar kan se olika ut. Den amerikanska Black Lives Matter-rörelsen går inte automatiskt att översätta till europeiska förhållanden, samtidigt som vi i stor utsträckning tack och lov också saknar de ofta lika förvirrade som aggressiva vit makt-miliserna. Vi har för övrigt mer än nog med specifikt europeiska problem, för att behöva importera amerikanska motsättningar.
Över 75 år efter andra världskrigets slut är allt detta en i grunden naturlig utveckling, i synnerhet som det också har gått mer än tre decennier sedan Berlinmurens fall. Synd bara att det skulle krävas någon så brutal som Trump för att vi skulle förstå det.