Sydkoreanerna är omåttligt stolta över sin första Nobelpristagare i litteratur. Och Han Kangs litterära gärning står naturligtvis för sig själv. Samtidigt som få nog är riktigt förvånade. Med tanke på den plats kulturen tillåts ta i det offentliga Sydkorea var det kanske bara en tidsfråga.
"Budgeten för våra kultursatsningar har ökat i takt med vår BNP", säger kulturminister Yu In-chon – intervjuad av Dagens Nyheter i New York (där ett nytt sydkoreanskt kulturcentrum invigts). I Sydkorea har kultur först och främst ett egenvärde, men är också big business. Det gäller det som lite slarvigt brukar kallas finkultur (landets filharmoniker är världsberömda). Och det gäller modernare populärkultur. Såväl K-pop som Squid Game har tagit världen med storm.
Enligt Yu In-chon drar kulturen in mer än motsvarande 130 miljarder kronor årligen och räknat som exportindustri ökar sektorn med tio till femton procent per år. Det är förstås stora summor, men också ett – för svenskt debatt – lite överraskande sätt att räkna. Att Sydkorea lyckas beror säkert på såväl liberala ekonomiska förutsättningar som ett gott investeringsklimat, fast också goda politiska insikter. Bara The Korea Creative content agency har en budget på 400 miljoner dollar. Fast till skillnad från exempelvis Fastlandskina handlar det inte om statlig propaganda. Det offentliga lägger grunden för olika kulturella satsningar, men undviker all tillrättalagd detaljstyrning.
Jag tänker på detta i samband med att debattens vågor går höga om kulturens framtid i Norrköping. Ibland tycker jag nog att denna debatt är något grund. Det tas varken tillräcklig hänsyn till behovet av satsningar som långsiktigt faktiskt kan ge mycket goda ekonomiska effekter, eller förutsättningarna för sektorn att växa.
Varför skulle det till exempel vara något fel om symfoniorkestern, jämte sin traditionella repertoar, breddar utbudet i populärmusikalisk riktning? Fast då måste också förutsättningarna föreligga. Om de faktiska ekonomiska ramarna krymper riskerar istället utvecklingen att gå i motsatt riktning, som eventuell indragning av Musik i det gröna kan bli ett exempel på.
Att filmfonden pausades kan också tas som exempel på en kortsiktigt sannolikt rimlig kameral politik, med långsiktigt potentiellt mycket negativa konsekvenser för stadens filmnäring. Vi ska nämligen inte inbilla oss att det är rena tillfälligheter att Crazy Pictures växt fram just i Norrköping eller att stadens gator syns i andra filmer. Filmfonden har varit del av en tillväxtvänlig kulturell infrastruktur.
I början är vi alla små! Därför är det viktigt att kultursatsningar ges brett och fritt spelrum på ett tidigt stadium i livet. På den punkten har den nuvarande politiska ledningen i kommunen visserligen varit tydlig: barn- och ungdomsverksamheten är prioriterad.
I den konsekvensanalys som presenterades för Scenkonst Öst med anledning av föreslagna hyreshöjningar riskerar ändå just ungdomsverksamheten att drabbas negativt. Det slår inte bara mot kulturutbudet i allmänhet, utan också mot det välrenommerade De Geer-gymnasiet, som i praktiken har ett upptagningsområde långt större än bara Norrköping.
Kultur kostar, heter det. Från höger ibland med den underförstådda meningen att verksamheterna borde bära en större del av sina kostnader. Från vänster ofta med den underförstådda meningen att det får kosta – utan att man ser till hur detta påverkar en ofta besvärlig budgetpolitik.
Mindre ofta diskuteras den långsiktiga utvecklingen, med åtföljande positiva ekonomiska effekter. I Norrköping kan man till exempel fråga sig huruvida näringslivets företrädare varit tillräckligt tydliga. Undantag finns. NT:s krönikör Lina Skandevall påpekade tidigare i år att just filmfonden varit en stor succé, men sedan stängdes plötsligen dörren. Utan goda förutsättningar och en levande filmnäring är det för övrigt inte säkert att filmatiseringen av vår Broocman-pristagare Emelie Schepps Märkta för livet med någon större självklarhet spelats in i Norrköping.
Det finns mycket även "lilla" Norrköping kan lära av Sydkorea.