Kanske gillar han att spela med höga insatser, utrikesminister Tobias Billström (M). Åtminstone var han "helt övertygad" om att Turkiet (och Ungern) kommer att släppa sitt motstånd mot svenskt Nato-medlemskap lagom till organisationens toppmöte i Vilnius i juli. Detta samtidigt som riksdagen med överväldigande majoritet fattade det formella beslutet om Sveriges medlemskap. Ett historiskt beslut, som ju i praktiken ändå inte betyder så mycket eftersom Ankara fortsätter att krångla.
Med tanke på hur Nato-förhandlingarna gått hittills är det inte så lite kaxigt av Billström att uttrycka sig som han gör, i synnerhet som vi ju minns hans optimism redan i höstas – liksom Ulf Kristerssons löfte om ett snabbt Nato-medlemskap.
Det har väl gått så där, om man säger så.
Lika spännande som Billströms möjligen något överoptimistiska förhoppning, var dock hans motivation. Nämligen att om Sverige inte släpps in senast i samband med sommarens Nato-möte, skulle det innebära en kris för hela organisationens så kallade open door-politik.
Det uttalandet är väl så intressant, med en tyngd som tycks ha gått många svenska journalister förbi. För första gången utövar nämligen Sverige press på andra Nato-länder. De som redan sagt ja till Sverige och inte minst då den allra tyngsta medlemmen – USA.
Man kan hoppas och förmoda att inspelet inte bara var ett resultat av stundens ingivelse, utan att det redan föregår diplomatiska påtryckningar. I vilket fall som helst har Billström rätt. Släpps inte Sverige in innebär det förmodligen den besvärligaste krisen i Natos historia, med allvarliga återverkningar också i Washington.
Att neutralismens banerförare (nåja) Sverige valde att söka medlemskap var förstås mer än en fjäder i hatten för Biden-administrationen. Det innebär också en nettoförstärkning av Nato nordflank, åtminstone efter att vår pågående återupprustning förhoppningsvis börjar ge effekt.
Sverige är viktigt av flera skäl. Gotlands betydelse för försvaret av Baltikum är förstås välkänt, men också möjligheten att tillsammans med Danmark låsa in den ryska flottan i Östersjön. Många har ju påpekat Turkiets betydelse av liknande skäl, men Öresund väger faktiskt tyngre än Bosporen. Därtill har Sverige ännu ett stort flygvapen och en utomordentlig ubåtsflotta. Flygets betydelse för säkrandet av Nordkalotten ska heller inte underskattas.
Våra finländska systrar och bröder får ursäkta, men det förhåller sig faktiskt ganska annorlunda med vårt grannland! Tillsammans innebär Finlands och Sveriges medlemskap en betydande förstärkning av Natos nordfront, men ensamt innebär det finska medlemskap mest en påfrestning för resten av Nato. En lång gräns mot Ryssland där en, visserligen relativt stor, finsk försvarsmakt blir beroende av understöd västerifrån. Understöd som skulle gå via Sverige, men som inte kan garanteras utan svenskt medlemskap.
Därför borde trycket på Ankara öka (medan det ungerska motståndet, som det finska exemplet visar, mest är uttryck för teatralisk obstruktion). I Natos högkvarter i Bryssel är man säkerligen också rädd för vad som händer med förberedelserna och gemensamma samarbetsbeslut om Sverige inte släpps in som planerat.
Ja, vad händer om vi inte kommer med i sommar, om det kanske inte ens föreligger någon turkisk avsiktsförklaring?
Eller annorlunda uttryckt: hur länge ska vi vänta?
Det finns ett bäst före-datum också för svenska Nato-ansökningar, vilket onekligen känns lite märkligt att behöva påpeka strax efter att riksdagen fattat sitt beslut om just svenskt medlemskap. Fast frågan är nödvändig att ställa, inte minst i diplomatiska kretsar. Inte bara Ankara, utan också Bryssel och Washington måste förstå att vi inte kommer att nöja oss med att sitta kvar i väntrummet hur länge som helst – och att detta inte heller ligger i Sveriges säkerhetspolitiska intresse. Likaså att det redan i dag borde finnas ett begränsat svenskt intresse av att inleda ytterligare förberedelser för vårt medlemskap, så länge det turkiska motståndet kvarstår.
I samband med att regimen i Ankara till sist godtog det finska medlemskapet fick utrikesministern ett samtal från sin turkiske kollega Mevlüt Cavusoglu, vilket ryktas ska ha präglats av lugnande besked och en mer försonlig ton från turkiskt håll. I så fall utmärkt och kanske en anledning till Billströms optimism.
Samtidigt kan det turkiska utrikespolitiken emellanåt vara lika svårbegriplig som en gång den ottomanska – och lika självdestruktiv. Osvuret är alltså bäst i relationen till denna Natos minst pålitliga medlem.