Det tidigare socialdemokratiska statsrådet Annika Strandhäll är kanske det mest namnkunniga exemplet på att motståndet mot lagen inte bara kom från höger.
Så gick den så kallade könstillhörighetslagen igenom, precis som förväntat. En framgång för rödgröna och vänsterliberaler, men inte för hela oppositionen. Huruvida exempelvis alla socialdemokratiska väljare är så imponerade duger att diskutera. En socialdemokrat röstade emot i riksdagsvoteringen, men viktigare är att tunga socialdemokrater som Annika Strandhäll (ordförande för S-kvinnor och påpassligt nog inte på plats) har varit motståndare.
Under andra omständigheter hade sannolikt den vanligtvis ideologiskt måttligt rättrogne Magdalena Andersson kunnat tänka sig andra lösningar. Men förmodligen tyckte oppositionsledaren att det var enklare att desarmera frågan "i god tid före valet". Dessutom riskerade hon inte mycket, till skillnad från Ulf Kristersson, som fastnade i en riktig björnsax.
Det påstås att frågan av någon anledning varit personligen viktig för Kristersson. Må vara hur det vill med den saken, som praktexempel på politiskt självmål är utvecklingen svåröverträffad. En sådan "seger" till och han riskerar att vara förlorad som statsminister.
Det må vara att en stor majoritet av riksdagsledamöterna röstade för förslaget, men det innebär inte att alla är lika entusiastiska. Om så kallad fri röstning tillämpats hade resultatet förmodligen blivit jämnare, eller rentav slutat med en förlust. Inom den moderata riksdagsgruppen lär åtminstone motståndet vara ganska kompakt, men nu ven partipiskan och genom management by fear tvingades alla tveksamma moderater (utom en) rösta "rätt".
Väljarna torde vara mer frågande. Enligt en färsk opinionsundersökning svarar bara 22 procent att de tycker förslaget är bra. Nästan 60 procent är motståndare. Bland Tidöpartiernas väljare tycker drygt tre av fyra att förslaget är dåligt.
Är det Nya Moderaterna som gäller igen?
Kanske insåg han sitt misstag sent omsider, men när Kristersson konstaterade att han egentligen bara delvis var för den nya lagen trampade han bara snett i klaveret en gång till. Varför i så fall inte återförvisa frågan till ny utskottsbehandling, som kristdemokrater och sverigedemokrater ville?
Att så inte blev fallet och Kristersson till sist tvingades köra över sin motvilliga riksdagsgrupp beror på det som brukar kalla politisk prestige. Även om segern i riksdagen inte blev den triumf statsministern hoppats på, hade en förlust svidit än hårdare i det politiska skinnet.
Fast det finns mer som svider. Kristerssons hårdnackade strid luktar gammal nymoderat tondövhet i en fråga där han helt enkelt inte har folket med sig. Och det är allvarligt, för många moderatsympatisörer hade nog hoppats att partiet en gång för alla lämnat de Nya moderaterna med dess bristande försvarspolitik, orealistiska hållning i invandringsfrågor och politiskt korrekta attityd bakom sig.
Bland Tidöpartierna lär stödet för könstillhörighetslagen inte ens ha varit särskilt övertygande inom Liberalerna. Nu har denna fyrklöver hur som helst spruckit mitt itu och moderat väljarflykt i sverigedemokratisk och framför allt kristdemokratisk riktning ligger i tangentens riktning. Möjligen kan SD också profitera på många socialdemokratiska väljares missnöje – samtidigt som man i helt andra frågor (som inte ligger direkt inom Tidösamarbetet) skulle kunna komma överens med delar av oppositionen. Könsbytesfrågan riskerar helt enkelt att ha satt en ny och negativ standard för regeringssamarbetet.
Inför den egna moderata riksdagsgruppen har partiledaren framstått som otrevligt auktoritär i en fråga som faktiskt inte alls tarvade en snabb lösning. Fast – undrar förstås vän av ordning – kommer inte allt detta att vara bortglömt i nästa val?
Jo, givet att många av de potentiella faror som lagens belackare inte infinner sig, är det helt rimligt. Eller hade åtminstone varit fallet, om det inte varit för att nästa allmänna val inte ligger två och ett halvt år bort, utan mindre än två månader. Inte för att könsbyte i sig lär bli en fråga i Europavalet, men missnöjet riskerar ändå att få negativa effekter för Moderaterna.
Ulf Kristersson hade ju lyckats! Han fick Sverige med i Nato, hade börjat bekämpa brottsligheten på riktigt och fått det lite låghalta Tidösamarbetet att faktiskt funka.
Sedan schabblade han bort det.