Ukrainas öde avgörs i Washington

Europas gamla stormakter varken kan eller vill leverera den krigshjälp som USA står som garant för.

Hur länge orkar Joe Biden ge Ukraina hög prioritet?

Hur länge orkar Joe Biden ge Ukraina hög prioritet?

Foto: Evan Vucci/AP/TT

Ledarkrönika2022-05-28 05:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

För närvarande går det ukrainska befrielsekriget relativt dåligt, ja till och med Storbritanniens alltid så optimistiske premiärminister Boris Johnson medger att vinden har vänt och att det, just nu, främst är ryska trupper som kan notera framgångar. Helt korrekt påpekar Johnson därför behovet av fortsatt samt utökat stöd till Ukraina och erbjuder själv att leverera modernt raketartilleri.

I Johnson har den ukrainske presidenten Volodymyr Zelenskyj funnit en viktig allierad, fast frågan är om han kan lita på premiärministern. En ojust fråga att ställa, kan det tyckas, eller?

Just nu har Johnson att hantera den ständigt aktuella Partygate (hur han bröt mot sina egna coronabestämmelser) och överväger dessutom att ensidigt omtolka brexitöverenskommelsen om tull mellan Storbritannien och EU i Nordirland, vilket om inte annat skulle leda till en akut kris i relationerna till Bryssel. Som ledarsidans Londonkrönikör Erik Hammar konstaterar (NT 14/5) är många problem hemmasnickrade och "sprungna ur Johnsons yvighet, tanklöshet och oförbätterliga önskan att bli omtyckt av alla han träffar". Framför allt återstår förstås att se vad som blir kvar av den hittillsvarande Ukrainapolitiken om någon annan får ta över som premiärminister.

Om Johnson är en välvillig men potentiellt osäker allierad, är Frankrikes president Emmanuel Macron och Tysklands förbundskansler Olaf Scholz knappt ens det förra. Båda har hamnat i efterhand då storpolitikens förutsättningar förändrats på ett sätt ingen av dem förutsett.

Macron var inställd på att bygga upp ett möjligen mer federalistiskt men framför allt mer fransklett EU – inklusive en försvarspolitisk dimension som långsiktigt alternativ till Nato. Han odlade dessutom förmågan att samtala under någorlunda vänliga former med sin ryske kollega Vladimir Putin. Allt detta har nu slagits i spillror.

Fast medan Macron ändå är trovärdig i sin Ukrainavänliga politik, är Scholz närmast opålitlig. Förbundskanslern har visserligen tagit ställning för Ukraina, liksom inhemsk upprustning, fast tycks emellanåt mest låtsas. Utlovade vapenleveranser skjuts på framtiden och mest av allt hoppas nog Scholz att kriget ska ta slut så snabbt som möjligt, även om det skulle innebära stora ukrainska eftergifter.

Frågan avgörs hur som helst inte i några europeiska huvudstäder väster om Karpaterna. Utan på slagfälten i öst – fast också i Washington. Härvidlag har Zelenskyj anledning att beklaga den inrikespolitiska utvecklingen i USA, med allt från en nygammal abortstrid, en fruktansvärd så kallad skolskjutning i Texas och framför allt en usel ekonomi. Den amerikanske presidenten Joe Biden har många problem att hantera, där Ukrainakriget bara är ett och knappast det viktigaste.

Vad som ändå talar för Bidens fortsatta stöd är ändå att han inte gärna kan kosta på sig ytterligare ett utrikespolitiskt misslyckande, efter fiaskot i Afghanistan. Liksom att den ukrainska krigföringen med västerländsk vapenhjälp har sina förtjänster också utanför Ukraina. Genom sina lika envisa som ofta futila försök att lägga ukrainsk jord under sig bränner Putin successivt ut sin egen krigsmakt. Rysslands möjligheter att hota sina grannländer och agera utrikespolitiskt genom de väpnade styrkorna, som tidigare i Syrien, försvåras.

För Ukraina ligger farorna snarare i ett utdraget utnötningskrig än ett stort ryskt genombrott i Donbas. Den ryska offensivkraften riskerar att ebba ut, medan det ukrainska försvaret undvikit större förluster genom taktiska reträtter. Fast för den sakens skull är det inte säkert att de, om inte annat fysiskt utmattade, ukrainska styrkorna förmår genomföra några större motoffensiver.

Putin är hur som helst beredd på ett långt utnötningskrig och det har diskuterats vad som eventuellt skulle kunna förmå honom komma till förhandlingsbordet. Frågan är emellertid felställd. Det är inte vad som ska förhandlas utan med vem som kan vara avgörande. Den ryske presidenten kan mycket väl vara beredd på en fred med för Moskva dåliga villkor – så länge densamma förhandlas fram med Washington som motpart. En överenskommelse med "den andra supermakten" är nämligen inte någon skam i Kreml.

Förhoppningsvis sker en sådan överenskommelse från amerikansk sida samordnat med Ukraina och inte över ukrainarnas huvuden. I praktiken handlar det förstås om vilken påtryckning Washington i praktiken är beredd till. Än så länge råder det ingen tvekan om Vita husets stöd.

Dessutom finns det ytterligare en nog så viktig faktor, nämligen vilka inrikespolitiska återverkningar det misslyckade kriget får i Ryssland. Inget går faktiskt att utesluta. Inte ens en revolution.