Alla vill vara vän med Volodymyr Zelenskyj, men Ukraina behöver mer än vänliga ord för att kunna besegra Ryssland.
Världen är på helspänn efter det iranska anfallet på Israel. Kanske i onödan, för det finns drag av hysteri över bevakningen. Och som Mellanösternexperten Anders Persson påpekar är det rentav ansvarslöst att tala om risken för världskrig.
Oron för eskalering är i sig visserligen berättigad. Samtidigt som andra undrar över de världspolitiska prioriteringarna.
En som undrar varför man inte får samma stöd som Israel är Volodymyr Zelenskyj (som bekant själv jude). Fast nej, då varnar samma länder som annars brukar stödja Ukraina för risken för storkrig, kanske med kärnvapen inblandade. Men då missförstår man den ukrainske presidenten medvetet. Må vara att Zelenskyj skulle tacka ja till vad som helst och inte minst då det flygunderstöd som Israel fått. Fast vad han egentligen tänker på är förstås luftvärn. Samma stöd man fått tidigare, men som nu börjat sina.
Ukraina har samtidigt hamnat i något av medieskugga. Så blir det ju gärna i konflikter som pågått länge, men utvecklingen passar hur som helst den ryske diktatorn Vladimir Putin utmärkt. Många oroar sig, förvisso med rätta, för en rysk storoffensiv till sommaren, men på sätt och vis är utnötningskriget mer förödande för Ukraina. En stor offensiv skulle få västvärldens uppmärksamhet igen. Den långsamma nednötningen och de små territoriella ryska framstegen intresserar tyvärr allt färre.
Ett sönderbombat hus i ukrainska Tjernihiv är en tydlig illustration till den ryska terrorkrigföringen. Här dog minst fjorton personer.
Sedan bör man väl fundera på "vem" som är väst också. Det är inte märkligt att USA stödjer sin gamla allierade Israel, samtidigt som det också är lättare – fast inte längre lika självklart – för Vita huset att få stöd för ekonomisk och militär hjälp i kongressen. För Förenta Staterna, med dess globala ställning som supermakt, är det också självklart att inte bara se konflikten mellan Israel och Iran som en isolerad företeelse, utan som en del av ett vidare perspektiv i Mellanöstern.
För Europa förhåller det sig åtminstone delvis annorlunda. Dels är vi – varken som en del av EU eller Nato – direkt indragna. Och bör inte heller bli, om vi till exempel lyssnar på utrikesminister Tobias Billström (M). I själva verket företräder han nog en ganska allmän linje i dessa frågor. Behovet av europeisk inblandning är också begränsat. Det riskerar att bli alltför många kockar till den politiska soppan. Frankrike och Storbritannien deltog för övrigt i försvaret mot det iranska anfallet, så fler aktörer behövs inte.
Förenta Staterna borde, i huvudsak, få hantera Israel-frågan på egen hand – även om det av naturliga historiska europeiska orsaker också finns all anledning att betänka judarnas framtid i så fientlig omgivning som Mellanöstern. Men allt är inte svart och vitt. Många arabstaters regeringar torde till exempel i tystnad jubla över om Israel slår ut Hamas och har inte heller något emot om Iran skulle bombas sönder och samman.
Framför allt bör vi européer dock fundera på vad som är viktigast för oss och var vi kan göra störst nytta.
Om Ryssland skulle besegra Ukraina – delvis därför att vi diplomatiskt är upptagna på annat håll – vore det en säkerhetspolitisk katastrof för Europa. Vi skulle åter ställas inför ett aggressivt och successivt också återrustat Ryssland alldeles inpå våra gränser. Samtidigt som det kan diskuteras vilket intresse USA längre kommer att visa Europa, åtminstone om Donald Trump väljs till amerikansk president. Förenta Staterna har hur som helst andra frågor att ta större hänsyn till, i synnerhet den frostiga relationen till Kina.
Därför är Ukraina viktigare för Europa än Israel. Inte för att den ena demokratins öde skulle väga tyngre eller lättare än den andra. Utan av rent realpolitiska skäl. Fast framför allt därför att Israel alltid kommer att ha en vän i USA, medan Ukraina står långt mer ensamt på den världspolitiska scenen. Om inte vi ökar vår hjälp, kommer ingen annan heller att göra det.
Vad Ukraina behöver är framför allt bättre luftvärn, mer artilleriammunition och ökat ekonomiskt stöd för att kunna genomföra en större mobilisering. Det borde vi ha råd till, det måste vi ha råd till. Eftersom en rysk seger inte bara vore en katastrof för ukrainarna, utan också för oss.