För AfD går solen upp i gamla DDR.
Det kan tyckas lite magstarkt att kalla Tysklands socialdemokratiske förbundskansler Olaf Scholz för en populist. Är han inte snarare en antipopulist? Populär är han åtminstone inte!
Det ena hänger emellertid samman med det andra. Den scholztska populismen har nämligen inte handlat om grov retorik eller stora gester, utan helt enkelt att framställa sig som en politiker i takt med sin tid. Och när tiderna förändras, så gör förbundskanslern detsamma. Vilket till sist innebär att ingen riktigt längre vet vad han verkligen vill och om det över huvud taget går att lita på honom.
Det började redan i den senaste valrörelsen, där Scholz till och med kopierade en del av den (då) populära avgående förbundskanslern Angela Merkels gester. Efter valsegern och ganska besvärliga förhandlingar tillträdde en ny koalitionsregering med De gröna och liberala FDP, men politiken tycktes ligga fast.
Sedan kom kriget. Det i Ukraina.
Det gick inte många dagar förrän Scholz talade om en zeitenwende, en historisk vändpunkt som syftade till en mer aktiv tysk utrikespolitik. Mer inriktad på att stödja Ukraina än fåfänga fredstrevare i Moskva.
Fast stödet dröjde och även om Tyskland till sist faktiskt blivit ett av de länder som hjälper Ukraina mest, kan man undra hur långsiktigt trovärdigt detta stöd egentligen är. Nyligen förklarade förbundskanslern att det blir mindre direkthjälp framöver. Istället ska frysta ryska resurser skickas vidare till Ukraina, men den processen är långt ifrån klar.
Och så vad det detta med om Scholz verkligen vill se en ukrainsk seger över huvud taget. Han har åtminstone aldrig uttalat detta – inte mer än den amerikanske presidentkandidaten Donald Trump, som hellre talar om fredsförhandlingar.
I praktiken skulle förstås sådana förhandlingar i dagsläget i huvudsak ske på ryska villkor, men Scholz vill framställa sig som en nygammal fredsmäklare. Vad är det han egentligen vill uppnå?
Kanske att vinna delar av hemmaopinionen. För även om Scholz alltid varit lite ambivalent i Ukrainafrågan, har han heller inte visat något intresse av att likt sin socialdemokratiske föregångare Gerhard Schröder bli kamrat med Vladimir Putin i Kreml. Däremot är han medveten om att stödet för Ukraina börjar svikta på hemmaplan, åtminstone i östra Tyskland. Samtidigt som två närmast Ukrainafientliga partier noterat stora framgångar i delstatsval nyligen.
I Thüringen föll var tredje röst på ultranationalistiska AfD. I Sachsen blev AfD näst störst, också där med över 30 procent och bara slagna av kristdemokratiska CDU.
Samtidigt gjorde socialdemokratiska SPD katastrofval i båda delstaterna, med stöd av 6 respektive 7 procent. För koalitionspartierna på riksplanet gick det ännu sämre. Varken De gröna eller FDP klarade femprocentsspärren i Thüringen och i Sachsen lyckades De Gröna nätt och jämnt hålla sig kvar. Jämte AfD noterade istället ett annat parti sin största framgångar, nämligen vänsternationalistiska BSW – som leds av den karismatiska Sahra Wagenknecht.
Bildandet av delstatsregeringar blir därför en förbannelse i både Thüringen och Sachsen, samtidigt som det knappast är förvånande att dessa mer eller mindre extrema partier når sina största segrar i gamla Östtyskland. Det går att finna både historiska orsaker – DDR gjorde till exempel aldrig upp med nazismen – men också mer påtagliga socioekonomiska. Välfärden krackelerar efter covid-19 och det är förvisso inte bara något som händer i öst. Lika mycket är det en fråga om stad mot land, där stora delar av Östtyskland sedan tidigare blivit avfolkningsbygder.
22 september är det val i delstaten Brandenburg och åter väntas såväl AfD som BSW göra bra ifrån sig. Åter står Socialdemokraterna inför genomklappning och nu hörs röster för att byta ut Scholz mot den populärare försvarsministern Boris Pistorius. Alltså måste Scholz hitta en snabb och enkel lösning. Kanske att offra stödet till Ukraina på inrikespolitikens altare.
Ändå är det nog egentligen inte Ukrainafrågan som får väljare att rösta långt till höger och vänster. En betydligt viktigare faktor är i så fall migrationspolitiska motsättningar och den energikris som skapar svåra ekonomiska problem med i förlängningen sämre välfärd. Någon rysk gas kan man inte längre importera, samtidigt som de sista kärnkraftverken stängts (efter De grönas ultimatum). En nödlösning har paradoxalt nog blivit att återstarta gamla kolkraftverk.
Fast allt detta är komplicerat och tar lång tid att åtgärda. Då är det lättare att skylla på Ukraina. Åtminstone för en populist som Olaf Scholz.