Så har då Finland äntligen blivit fullvärdig medlem av Nato. Naturligtvis en stor historisk händelse. Och ändå en tilldragelse vars största nyhetsvärde tycks ligga i att bara Finland släpptes in den här gången. Sverige får vänta på sin tur.
Just eftersom nära nog alla är för Nato i Finland (och processen dessutom kommit så långt) har medlemskapet varit en icke-fråga inför riksdagsvalet. Möjligen kan detta ha kostat statsminister Sanna Marin från Socialdemokraterna valsegern. Valrörelsen har framför allt handlat om osäkra statsfinanser i allmänhet och den påstått skenande statsskulden i synnerhet.
Lite tråkigt, måhända. Fast just så fungerar finsk politik. Den är starkt sakfrågeinriktad, på ett sätt som man oftare såg exempel på i Sverige förr om åren.
I ekonomiska frågor har Marin ansetts mindre framgångsrik och många anser att hon står för långt till vänster (vilket sällan uppmärksammas i Sverige). Valrörelsen har delvis präglats av tveksamma utspel. Till exempel kallade hon högeralternativet i finsk politik för "blåsvart". Det gick inte alls hem. Marin tvingades be om ursäkt.
Det går alltså att förstå varför hon nu lämnar partiledarposten, trots att Socialdemokraterna faktiskt gick fram i valet. Fast det berodde nog mest på väljargenomströmning. Många från Vänsterförbundet liksom framför allt kanske De gröna lär ha taktikröstat på Socialdemokraterna, för att förhindra en valseger för Sverigedemokraternas finska systerparti Sannfinländarna. Sammantaget backade dock de rödgröna partierna kraftigt.
Taktikröstande är annars något nytt för Finland. Liksom att redan i förväg utesluta samarbete med vissa partier. Marin fick utstå både beröm och kritik för att vägra tänka sig samarbete med Sannfinländarna. Fast taktikröstandet fungerade på sätt och vis ändå. Sannfinländarna gick visserligen fram – och blev till och med större än Socialdemokraterna – men segermarginalen blev mindre än väntat och framför allt blev partiet inte störst.
Det blev istället Samlingspartiet, det vill säga de finska Moderaterna.
I efterhand är det lätt att förklara valutgången på ena eller andra sättet, men under själva valrörelsen rådde snarast dött lopp. Samlingspartiet hade tidigare varit storfavorit, men riskerade att toppa formen för tidigt. Till sist kunde ändå partiledaren Petteri Orpo utropa sig segrare. Och vilken seger! 20,8 procent – nästan fyra procent mer än i förra valet... Fast så ser finsk politik också ut. Differenserna är i regel ganska små.
Många fruktade en situation då Sannfinländarna hade blivit störst, eftersom partiledaren Riikka Purra i enlighet med praxis i så fall fått första chansen att bilda regering. Nu går den uppgiften istället till Orpo, vars parti dessutom går fram mer räknat i mandat (plus tio) än i procent. Det beror på valsystemet.
I Finland röstar väljarna på enskilda kandidater i flerpersonsvalkretsar, vilket tenderar att gynna de stora partierna. Samtliga de tre stora gick alltså framåt, medan Centerpartiet, De gröna och Vänsterförbundet backar. Centern – vilka snarare än Socialdemokraterna varit traditionellt statsbärande i Finland – får till sist 23 mandat, vilket är ungefär hälften som vart och ett av de tre stora.
Häri ligger den främsta förändringen i finsk politik, som inträffat under flera val. Sannfinländarna har ersatt Centern som det stora landsbygdspartiet.
Nu spekuleras det om, och i så fall hur, Orpo ska bilda regering med Sannfinländarna. Teoretiskt skulle det räcka med Svenska folkpartiets (SFP) stöd. I realiteten är det mer komplicerat än så.
Dels är SFP tveksamma till att samarbeta med Sannfinländarna, dels räcker det i praktiken inte med en riksdagsmajoritet om blott några enstaka mandat. Finland har nämligen inte något system med ersättare och kvittning, varför en liten majoritet kommer att kräva precis alla riksdagsledamöternas närvaro i varenda omröstning. Närmast ogörligt.
I sammanhanget är en svensk så kallad Tidö-lösning inte heller aktuell. När jag frågar finska politiker, skakar de bara på huvudet. Antingen blir det en majoritetsregering med Sannfinländarna – eller inte. Minoritetsministärer är något finländarna skyr.
Därför tror jag på ett annat alternativ. Nämligen ett samarbete mellan Samlingspartiet, Socialdemokraterna och Centern, vilket lätt och ledigt skulle rendera 114 mandat (av riksdagens 200) och lägger man till SFP ökar majoriteten ytterligare.
Då skulle dessutom Marin kunna sitta kvar i regeringen (om hon vill), men då eventuellt som utrikesminister. Som alltid är dock osvuret bäst!
