Populär men ensam partiledare.
Det har varit ett på alla sätt besvärligt år för regeringen. Med allt från lågkonjunktur till ett gängvåld som ökar från en redan hög nivå. Och som lök på den bittra laxen ett nygammalt dåligt Pisa-resultat på slutet.
Ändå sitter den borgerliga trepartiregeringen kvar. Och Tidöavtalet mellan ministären Kristersson och Sverigedemokraterna håller. Ibland gnisslas det lite, i synnerhet från SD-håll. Fast på det hela taget tyder lite på samarbetet skulle krackelera.
En som insett detta är Magdalena Andersson. Det är också en delförklaring till den senaste tidens omsvängning, i synnerhet inom invandringspolitik. Hon utmålar Sverigedemokraterna som Socialdemokraternas huvudmotståndare. Alltid retar det någon (läs: Moderaterna)! Fast samtidigt ägnar hon sig åt triangulering. Invandringsfrågan ska marginaliseras till nästa valrörelse. Inga socialdemokratiska väljare ska behöva känna sig tvingade att rösta sverigedemokratiskt på grund av migrationen.
Huruvida det kommer att fungera återstår att se. Det finns många viljor inom SAP, men partiet brukar alltid sorgfälligt hålla ihop när det vankas riksdagsval. Fast det finns ju tre partier till, med helt olika viljor. Daniel Helldén lovar till exempel ett stopp för ny kärnkraft – och kan säkert göra energipolitiken till en kabinettsfråga. Nooshi Dadgostar vill inte ha med Muharrem Demirok att göra. Demirok vill å andra sidan inte ha med Dadgostar att göra.
Gemensamt tycks de rödgröna partierna främst ha i att de i varierande utsträckning tycker illa om varandra.
Naturligtvis tycker de också illa om regeringen. Många har varit de som förutspått dess snara fall, på grund av samarbetet med Sverigedemokraterna. SD har också använts som hävstång mot framför allt Liberalerna.
Men inget har fungerat. I själva verket har Tidöavtalet fungerat bättre än vad många, inklusive undertecknad, trodde.
För Sverigedemokraterna handlar det mycket om att göra partiet regeringsfähigt inför nästa mandatperiod. En del gamla uvar som Björn Söder förefaller inte helt bekväma med utvecklingen. Det yngre gardet är mer förnöjsamt. Åtminstone så länge det går bra i opinionsundersökningarna.
Inte heller regeringspartierna förefaller ha tagit särskilt mycket skada av samarbetet. I den mån det går dåligt i opinionsmätningarna beror det på andra saker. Missnöje med den dåliga ekonomin, med bristerna inom vården eller framför allt kanske med kriminaliteten.
Den senare frågan tangerar samtidigt invandringspolitiken. Där har missnöjda väljare inte mycket att hämta i rödgrön riktning, även om Andersson alltså vill låtsas om något annat. Samtidigt är många missnöjda med att utvecklingen inte ens tycks ha börjat gå i rätt riktning. Till skillnad från sin handlingssvage och måttligt populäre föregångare som justitieminister Morgan Johansson (S) har Gunnar Strömmer (M) det bättre förspänt. Men om vi inte börjar se reella resultat snart riskerar vi en farlig situation, där många medborgare kan tycka att politiker – oavsett färg – helt tappat kontrollen över utvecklingen.
Tidösamarbetet som sådant består dock. Trots vänsterns varningar har Sverige inte blivit fascistiskt! Inte heller har samarbetet kollapsat av sin egen tyngd. Kanske är det rentav så att lågkonjunkturen har förstärkt samarbetet. I så fall finns förutsättningar för ganska betydande sakpolitiska framgångar längre fram under mandatperioden. Förmodligen redan kommande år, då ekonomin långsamt lär vända i positiv riktning.